Väntan och research

Om du har tänkt bli författare behöver du ha ett stort tålamod. Det är nämligen väldigt mycket väntan förknippat med att skriva en bok. Ibland väntar jag på att få inspiration till att skriva, men för det mesta väntar jag på andra personer. Att någon ska återkoppla på min text (testläsare, skrivvänner, redaktör och förläggare). Många gånger väntar jag också på att få visa eller berätta något. Just nu håller förlaget på att göra vårkatalogen där Svarta vingar presenteras, och jag kan knappt bärga mig för att få visa omslaget för er! Jag har också sett omslaget till Nattens färger som kommer som pocket om en månad. Det blir också jättefint och nu är det nära!

Det bästa sättet att fördriva tiden tycker jag är att skriva. Den senaste veckan har jag skrivit 3000 ord på min femte bok så att den nu uppgår till ca 16 000 ord (av totalt 100 000 som jag tänker att den ska bli), vilket jag är nöjd med. Jag är fortfarande i uppstartsfasen och jobbar med synopsis och stora penseldrag, som inte alltid går att fästa på papper och mätas i ”ett klart kapitel”. Arbetet i det här läget består alltså av många timmar som inte avspeglar sig i att texten växer snabbt. Ibland måste jag påminna mig själv om att det också är jätteviktigt. Jag har en tendens att glömma bort det och tycka att jag inte gör någonting eftersom det är svårt att mäta. Det är så mycket lättare att klappa sig själv på axeln när skrivandet rullar på och det går att beta av varje 10 000-ordsgräns som mil på en motorväg.

Research är också en jättebra sak att sysselsätta sig med under vänteperioder. Den femte boken är jag som sagt fortfarande i början av och håller på att läsa in mig på ämnet. Jag har köpt böcker, både nyskrivna men även gamla på Bokbörsen (att läsa samtida böcker från tiden du skriver om är ett tips från coachen), och har lånat några romaner på biblioteket. Ett sådant svep gör jag alltid inför en ny bok, jag tycker om att skaffa mig en stabil faktagrund att stå på och även läsa hur andra skönlitterärt har beskrivit samma tid eller ämne som jag. Ju längre in i arbetet jag kommer, desto mindre skönlitterära alster läser jag. Istället blir det då fokus på specifika detaljer – där är jag nu med fjärde boken. De senaste veckorna har jag fått tillgång till en mängd källmaterial, både digitala och över hundra år gamla tidningsklipp. Det ska bli ”grädde på moset” i form av värdefulla detaljer som kan ge tyngd till texten. Det är lite som att stå på kanten av en bassäng och vänta på att få dyka ner i den. Spännande att se vad jag kan gräva fram för användbart ur detta…

Alla stadier med att skriva en bok har sin tjusning och när man som jag jobbar med flera böcker parallellt har jag förmånen att få ”vara överallt” samtidigt – mina olika texter befinner sig ju alltid olika långt fram i skapandeprocessen. Det är kanske bara väntan som jag har lite svårt att se det roliga i…

Strängnäs regemente

Strängnäs regemente spelar en stor roll i min kommande bok Svarta vingar. Det är där min huvudperson Disa arbetar. När boken utspelar sig, sommaren 1940 till våren 1941, var det ännu ett infanteriregemente och hette I10. 1942, när det bytt inriktning till pansarregemente, övergick det till att kallas P10. Regementet är nu nedlagt och några av de gamla kasernerna är omgjorda till bostadsrätter. Andra hus hyser skolor och företag. I Kanslihuset – på bilden – satt den militära ledningen för regementet och i min bok är det där det händer en del mystiska händelser.

Någon stjäl information och äventyrar på så sätt rikets säkerhet. När vi var där, en härlig sommardag med strålande solsken, känns 1940-talets bistra krigsvintrar långt bort. Mälaren glimmar bakom byggnaden och allt är väldigt fridfullt och idylliskt. En tanke far genom mitt huvud – jag kanske har gått lite väl långt i min fantasi när jag skrivit som jag gjort?

Jag tänker snabbt om. Nej, jag har inte gått för långt. I själva verket fanns det en sergeant på P10, Fritiof Tobias Wallin, som från 1942 och framåt sålde ut militär information till en rysk spion. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, verkligheten överträffar nästan alltid fiktionen. Mer om det här kan man läsa i boken Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944 av Gunnar Ståhl.

Jag hoppas att ni blir lockade att läsa Svarta vingar! Manuset är nu inlämnat till redaktör igen för en tredje och sista genomläsning. Förhoppningsvis återstår bara språkliga och grammatiska rättningar nu innan sättning och korrekturläsning tar vid.

Bild från Armémuseums arkiv, visar Strängnäs regemente vid invigningen 1921. Okänd fotograf.

Pinsamma misstag

Jag är glad över att kunna meddela att en del pinsamma misstag nu är eliminerade från min tredje bok Svarta vingar. Sent om sider kom jag iväg till Strängnäs, där romanen utspelar sig, och jag hade den enorma turen att träffa en mycket kunnig Strängnäsbo som delade med sig av sin kunskap och kontakter. På så vis har jag numera skrivit att lottorna i boken utspisar soldater om nätterna på den närbelägna stationen i Åkers Styckebruk istället för i Strängnäs, som jag hade det från början. Till Strängnäs gick bara rälsbuss och således kan alltså inte några tåg med svenska beredskapssoldater ha kommit dit. (Att det förmodligen inte kom några tåg via Åkers Styckebruk heller, om vi ska vara väldigt realistiska och strikt historiska, är en annan sak, men här har jag med en författares rätt antagit att det var så.)

Ett annat misstag som rättats till är att biografen som fanns i Strängnäs hette Royal på hösten 1940. Jag hade en källa som sa att den hette Röda Kvarn 1938, men därefter bytte den alltså namn. Kanske inte så många som hade märkt felet, men rätt ska vara rätt!

Det var himla kul att kliva omkring på gatorna i Strängnäs tillsammans med min man och diskutera huruvida Disa kunde bo på den här gatan, i det här huset, och att hon då susat ner för den här backen på cykeln. Visar er bilder i ett annat inlägg!

Ett konditori förekommer i boken också och fram till mitt besök hade jag hittat på ett namn på det. Nu fick jag veta att det fanns två konditorier i Strängnäs. Ett lite snobbigare och finare och ett mer folkligt. Givetvis går min huvudperson Disa på det sistnämnda! Googlade fram en bild på det. Visst ser det mysigt ut? Som en bonus låg det bara några kvarter från där jag bestämde att Disa skulle bo.

Sommarjobb

För tredje sommaren på raken har jag samma sommarjobb: redigering av roman för utgivning i januari. Det måste vara det bästa sommarjobbet någonsin! Det är väldigt tillfredsställande att se att manuset mer och mer antar färdig form. I dagarna har jag fått tillbaka Svarta vingar från min redaktör efter hennes andra genomläsning och den här redigeringsomgången blir den viktigaste. Förra omgången hamnade jag lite i tidsnöd och hann inte göra allting som jag hade önskat, den här gången får jag lite längre tid på mig och sedan måste allt stort sitta. Det är nu allt det där som jag inte har kommit tillrätta med tidigare, plus åtskilliga andra problem som jag varit lyckligt omedveten om, rättas till och lyfter hela texten.

Jag tycker om att se arbetet med att skriva en roman som att välja ut ett stenblock ur vilket man mejslar fram en fin staty. Nu är jag på finishen.

Omslaget till boken är också bestämt. Eftersom Svarta vingar är tredje delen i min triptyk så hänger omslagen ihop med både ettan och tvåan. Det är samma grafiker (Anna Henriksson/Pixelpiraya), typsnitt, färgskala och bakgrund. Jag tycker det speglar boken bra och känner mig väldigt nöjd med det. Att se alla tre omslagen bredvid varandra gör mig alldeles darrig. Av lycka, av tacksamhet, av gråt. Det ligger osannolikt många timmar bakom var och en av titlarna. Otaliga skrivtimmar, sömnlösa nätter när jag vridit och vänt på skrivproblem, mail fram och tillbaka till de på förlaget med frågor och funderingar, högar med böcker jag läst som research… En ”vanlig” författare har en fruktansvärt dålig timlön – det är väl nackdelen med det här sommarjobbet… men det är också den enda nackdelen jag kommer på.

Att skriva är så fantastiskt roligt. Tänk att jag är i färd med att avsluta min tredje – TREDJE! – roman snart och att jag har fått ihop en löst sammanhållen serie!

Helst skulle jag ha velat visa er omslaget på en gång, men jag är tvungen att vänta till slutet av sommaren innan det blir officiellt och jag kan dela det som jag vill. Tills dess kan jag i alla fall lova er att om ni gillade de två första, kommer ni tycka om även det tredje.

Fortsättning följer?

Det finns så mycket att ta hänsyn till vid skrivande, och som med allting annat är det så att ju längre du håller på, desto mer inser du hur lite du behärskar. Visst, vissa saker snappar jag fort och förhoppningsvis går jag inte i (exakt) samma fällor en gång till, men annat känns fortfarande väldigt vagt och omöjligt att uppnå. Just nu funderar jag på om jag ska våga mig på att skriva en serie.

Låt mig bara slå fast vad jag menar med en serie. Dels finns det serier som handlar om samma person där karaktärsutvecklingen inte är central utan handlingsstyrd. Tänk kriminalromaner som handlar om en polis som löser ett fall per bok. Sedan finns det serier som är karaktärsstyrda snarare än handlingsstyrda, exempelvis Outlander, Sagan om ringen eller Narnia. Jag kan säga att jag själv föredrar den sistnämnda typen om jag nu måste välja. Det är där kruxet ligger. Egentligen är jag inte en serieperson. Jag funderade lite på varför det är så egentligen, och det finns några enkla svar:

Jag tycker det är ganska tråkigt att läsa om en och samma person hela tiden. Det var lite skillnad när jag var barn, då älskade jag Femböckerna, Svarta hingsten och Britta & Silver. Trots att dessa serier var väldigt omfångsrika hade jag lätt kunnat läsa det dubbla antalet volymer om det bara funnits. Men nu är jag inte barn längre och jag skriver inte barn- eller ungdomsböcker… Bara tanken på att skriva 10-15 titlar i en och samma serie får mig att börja hyperventilera! Nej, betydligt kortare serie får det lov att vara i så fall. Trilogi, kanske?

Om jag tycker en bok är bra, vill jag genast läsa färdigt den. Tycker det är dötråkigt att behöva vänta ett år (eller ännu längre) på att nästa del i serien ska komma ut. Med erfarenhet av att ha jobbat med fyra manus de senaste tre åren så kan jag ärligt säga att jag inte skulle klara av att ha en högre takt än vad jag hittills har haft i min produktion – en bok om året, jag abonnerar ju på januariboksläpp… I alla fall inte när jag samtidigt har ett heltidsjobb, en familj och andra intressen än böcker i livet. (Pandemin har dock gjort det mer legitimt att nobba sociala kontakter för att ägna sig åt skrivandet, det måste jag erkänna.)

Men… läsare gillar serier. Jag har flera gånger fått frågan om inte det kommer någon fortsättning på mina böcker Klar himmel och Nattens färger. Många vill veta vad som hände sedan. Jag tackar ödmjukt för intresset där (då måste jag ju ha lyckats skapa en spännande värld och intressanta karaktärer?) men tyvärr säga att jag inte har några planer på att det ska komma någon fortsättning på de redan utgivna böckerna. Mina tankar kring serie gäller nya projekt.

Här kommer mina värsta farhågor inför att skriva en serie. Det är väl lika bra att vara ärlig…

  • Tänk om det blir tråkigt att skriva om samma person i flera böcker? Det blir ju ändå samma huvudperson(er) även om andra karaktärer kommer och går. Jag ska inte sticka under stol med att mitt tålamod är kort så risken kan vara överhängande…
  • Tänk om det ”händer för lite” i en bok? Har läst att mellanboken (i en trilogi) normalt sett är den som är svårast att hålla tempot och intresset uppe i. Ibland har jag läst böcker som skulle tjänat på att ha kortats ner och tryckts ihop i en volym.
  • Tänk om jag inte ror projektet i land? Det finns faktiskt flera exempel på trilogier där författaren inte lyckats prestera de utlovade tre böckerna (nämner inga namn…), och det känns ju väldigt rumphugget tycker jag. Både en oerhörd skämsfaktor för författaren som inte klarat av att leverera men också för läsaren och förlaget, som investerat tid och engagemang och sedan inte får ta del av det utlovade materialet. Vill absolut inte hamna i det läget!

Hittills har jag mest pratat om dubier. Men det finns ju några saker på plussidan också…

  • Jag har redan i dagsläget skrivit en ”triptyk” eller ”svit” där tre böcker löst hänger ihop. Jag skulle egentligen bara behöva göra om tricket med den skillnaden att de knyts ihop mer om jag vill satsa på en serie.
  • Jag har färdigställt fyra romanlånga manus som blivit antagna av förlag. Jag vet att jag kan skriva mer än en bok som håller förlagsklass. Det var alltså inte en tillfällighet att jag råkade skriva en bok.
  • Det finns möjlighet att brodera ut saker och ting lite mer. Back story, sidohändelser, karaktärsdjup…
  • Jag behöver inte uppfinna nya världar och karaktärer utan kan återanvända mig av redan befintliga. Faktiskt en punkt som inte ska förringas…
  • Som i alla processer måste målet vara att utvecklas. Att skriva en serie är kanske min nästa utmaning, helt enkelt?

En hel del att fundera över, som sagt. Vi får väl se om det blir någon serie eller inte. Hur som helst kan jag i alla fall lova att jag planerar för nya romanidéer.

Äntligen ljudbok

Lagom till att sommarvärmen är här, semestern närmar sig och jordgubbarna mognar har Nattens färger släppts som ljudbok. Det är duktiga Charlotta Åkerblom som har läst in den. Längtar du efter någonting att lyssna på som är både sorgligt, spännande och underhållande finns det ingen anledning till att inte ladda ner boken och plugga in den i öronen. Jag hoppas du vill lyssna och glöm inte att recensera den när du är klar!

Den tredje boken

På mitt instagramkonto (@kristinfagerskjoldforfattare) har jag redan berättat att min tredje roman har blivit antagen av LB Förlag. Titeln är Svarta vingar och precis som mina två tidigare böcker utspelar den sig under andra världskriget. Boken är fristående, men för att flörta lite med de som läst de andra böckerna så återkommer några karaktärer ur dem för att förenas i den nya historien. Rent kronologiskt utspelar sig dock bok tre egentligen både före ettan och tvåan. Låter det krångligt? Det hoppas jag att det inte ska vara! Jag lovar att böckerna kan läsas fristående och att man inte måste känna till eller komma ihåg vad karaktärerna gjort förut. Ändå blir den här boken som en brygga mellan de två andra och jag kallar mina tre alster för en triptyk.

En triptyk (av grekiskans triptychos ”trefaldig”) är ett konstverk indelat i tre delar. Numera används ordet för tredelade bildkonstverk i allmänhet.

Hämtat från Wikipedia

Tanken är att omslaget på boken, som ännu inte har tagits fram, ska gå i samma stil som de två andra. Man ska känna att böckerna har ihop och bildar en svit. De som gillade mina första två böcker hoppas jag kommer tycka om även den här.

Men varför ännu en bok om andra världskriget, räcker det inte med de två tidigare?

När jag har samlat material till mina tidigare böcker har jag stött på information och uppslag som jag skulle ha velat ha med i de andra böckerna, men som jag har varit tvungen att sålla bort för att de inte har fått plats. Jag hoppas och tror att det finns fler än jag som kommer uppskatta anekdoterna i den tredje boken och som gillar att läsa om den här tiden.

Till skillnad från de andra böckerna så utspelar sig Svarta vingar under en ganska begränsad tidsperiod, från juni 1940 till februari 1941, och det finns inte två parallella tidslinjer. Historien följer en grupp förplägnadslottor (det vill säga lottor som sysslar med matlagning och utspisning av militära förband) när osäkerheten hur det skulle gå för Sverige var stor . Skulle Sveriges dras in i kriget som Finland gjort eller skulle landet ockuperas av tyskarna som Norge och Danmark? Folk manades till tystnadsplikt och att inte prata bredvid mun. Det här ledde till att uttrycket ”Spionen lägger pussel, behåll din bit” senare myntades och kampanjen ”En svensk tiger” togs fram. Vem som helst kunde vara fiende och misstänksamheten mot allt och alla som avvek från det normala var stor. Svarta vingar handlar om just det; frågan om vem som går att lita på och hur skenet kan bedra.

Varför la jag inte bara projektet på is och insåg att det inte skulle bli någon färdig produkt av det?

En del kan ju undra varför jag inte tog det som ett tecken på att Svarta vingar inte var tillräckligt bra för att ges ut. Svaret är att jag ändå tycker att Svarta vingar är en bra historia. Jag vet faktiskt inte varför den har varit svårare att skriva än de andra böckerna. Det jag dock vet är att det inte är någon idé att försöka bromsa en idé som bubblar upp i huvudet. Om den propsar på att bli nedskriven så är det lika bra att ge efter och låta den bli det. Ett halvfärdigt manus finns alltid kvar och det går att återuppta arbetet med det senare, men en idé stannar inte för alltid. Det gäller att fånga den och bearbeta den innan den har flugit vidare.

Kan jag inte skriva om någon annan tid än 1940-talet?

Jo, jag lovar. Den fjärde boken kommer att utspela sig tidigare under 1900-talet och inte alls ha samma tema som de tre andra böckerna. Men mer om det i kommande inlägg!

Så den tredje boken Svarta vingar är ingen fortsättning på de andra historierna?

Nej, det är den inte. Då och då får jag höra läsare som säger att de hoppas att det ska komma en fortsättning på mina tidigare böcker, men det tror jag inte kommer hända. Jag känner själv att historierna är utredda och klara och att jag inte har mer att tillägga om huvudpersonernas vidare öden och äventyr. Jag ”ser” inte hur jag skulle kunna fortsätta dem, faktiskt, men man ska väl aldrig säga aldrig… Det finns dock inga planer på att skriva några fortsättningar, inte ens några vaga…

När kommer Svarta vingar?

Jag har precis börjat den första redigeringsrundan av Svarta vingar tillsammans med min redaktör Heléne Jensen. Planen är att arbetet ska bli klart under hösten så att boken kan tryckas innan jul och släppas i januari 2022. För tredje året på raken kommer jag alltså ut med en januaribok! Något exakt datum finns inte än, men följ bloggen och mina konton på sociala medier så missar du ingen information.

Vad ska du läsa i påsk?

Man behöver inte läsa kriminalromaner till påsk, eller är det bara i Norge man gör det? ”Påskekrim” är i alla fall en vedertagen term där. Om du inte har några planer, berättar jag om mina fem favoriter i genren romaner som på något sätt berör andra världskriget på Boktugg.se idag. Här hittar du mina boktips!

Jag har fortfarande inte kommit igång med något nytt skrivprojekt efter att ha avslutat manus tre och fyra. Snart hoppas jag att jag kan berätta mer om det här på bloggen.

Vakuum

Igår skickade jag in inte bara ett utan två manus till mitt förlag för genomläsning. Dels är det manuset som utspelar sig under andra världskriget, och som på ett löst sätt knyter ihop mina två första böcker, som heter Svarta vingar. Sedan är det ett annat manus som utspelar sig under en helt annan tid och är helt fristående, det ska jag berätta mer om längre fram. Nu återstår väntan för att se vad min förläggare tycker om mina texter.

Känslan när jag tryckt på sändknappen är inte eufori, som man kanske skulle kunna tro, utan mer som en slags djup suck. Jaha. Det var det, liksom.

Jag känner mig tömd och trött. Det är ju inte så att jag på långa när är färdiga med de här texterna, utan likt bumeranger kommer de att komma tillbaka till mig flera gånger under en lång tid framöver (både om de blir antagna och om de inte blir det). Men att ha skrivit klart råmanus och sedan putsat vidare på det så att det faktiskt är en sammanhängande produkt som tål att visas upp är helt klart en prestation. Det ligger åtskilliga timmar och tankar bakom dem och det som återstår nu, efter insändandet, kan jag inte beskriva på något sätt än att det blir som ett vakuum inom mig. Om ni någon gång haft riktigt hemsk migrän som sedan går över förstår ni känslan; huvudet är liksom fullt av anti-migrän på något sätt, en stor tomhet.

Vad ska jag göra nu? Orkar jag göra något? Är det någon idé att börja på ett nytt projekt?

Just nu är jag inte alls sugen på att börja skriva någonting annat, men jag vet att det kommer att lossna. Jag orkar inte ens tänka på att sätta mig och dra upp ett nytt synopsis eller läsa in mig på ett nytt ämne. Jag måste hinna landa först, få bort känslan av att hjärnan är bedövad och i chock. Sedan är jag säker på att det kommer börja klia i fingrarna igen, och jag har ju faktiskt redan en idé som gror i huvudet om vad nästan skrivprojekt blir…