Sommarjobb

För tredje sommaren på raken har jag samma sommarjobb: redigering av roman för utgivning i januari. Det måste vara det bästa sommarjobbet någonsin! Det är väldigt tillfredsställande att se att manuset mer och mer antar färdig form. I dagarna har jag fått tillbaka Svarta vingar från min redaktör efter hennes andra genomläsning och den här redigeringsomgången blir den viktigaste. Förra omgången hamnade jag lite i tidsnöd och hann inte göra allting som jag hade önskat, den här gången får jag lite längre tid på mig och sedan måste allt stort sitta. Det är nu allt det där som jag inte har kommit tillrätta med tidigare, plus åtskilliga andra problem som jag varit lyckligt omedveten om, rättas till och lyfter hela texten.

Jag tycker om att se arbetet med att skriva en roman som att välja ut ett stenblock ur vilket man mejslar fram en fin staty. Nu är jag på finishen.

Omslaget till boken är också bestämt. Eftersom Svarta vingar är tredje delen i min triptyk så hänger omslagen ihop med både ettan och tvåan. Det är samma grafiker (Anna Henriksson/Pixelpiraya), typsnitt, färgskala och bakgrund. Jag tycker det speglar boken bra och känner mig väldigt nöjd med det. Att se alla tre omslagen bredvid varandra gör mig alldeles darrig. Av lycka, av tacksamhet, av gråt. Det ligger osannolikt många timmar bakom var och en av titlarna. Otaliga skrivtimmar, sömnlösa nätter när jag vridit och vänt på skrivproblem, mail fram och tillbaka till de på förlaget med frågor och funderingar, högar med böcker jag läst som research… En ”vanlig” författare har en fruktansvärt dålig timlön – det är väl nackdelen med det här sommarjobbet… men det är också den enda nackdelen jag kommer på.

Att skriva är så fantastiskt roligt. Tänk att jag är i färd med att avsluta min tredje – TREDJE! – roman snart och att jag har fått ihop en löst sammanhållen serie!

Helst skulle jag ha velat visa er omslaget på en gång, men jag är tvungen att vänta till slutet av sommaren innan det blir officiellt och jag kan dela det som jag vill. Tills dess kan jag i alla fall lova er att om ni gillade de två första, kommer ni tycka om även det tredje.

Fortsättning följer?

Det finns så mycket att ta hänsyn till vid skrivande, och som med allting annat är det så att ju längre du håller på, desto mer inser du hur lite du behärskar. Visst, vissa saker snappar jag fort och förhoppningsvis går jag inte i (exakt) samma fällor en gång till, men annat känns fortfarande väldigt vagt och omöjligt att uppnå. Just nu funderar jag på om jag ska våga mig på att skriva en serie.

Låt mig bara slå fast vad jag menar med en serie. Dels finns det serier som handlar om samma person där karaktärsutvecklingen inte är central utan handlingsstyrd. Tänk kriminalromaner som handlar om en polis som löser ett fall per bok. Sedan finns det serier som är karaktärsstyrda snarare än handlingsstyrda, exempelvis Outlander, Sagan om ringen eller Narnia. Jag kan säga att jag själv föredrar den sistnämnda typen om jag nu måste välja. Det är där kruxet ligger. Egentligen är jag inte en serieperson. Jag funderade lite på varför det är så egentligen, och det finns några enkla svar:

Jag tycker det är ganska tråkigt att läsa om en och samma person hela tiden. Det var lite skillnad när jag var barn, då älskade jag Femböckerna, Svarta hingsten och Britta & Silver. Trots att dessa serier var väldigt omfångsrika hade jag lätt kunnat läsa det dubbla antalet volymer om det bara funnits. Men nu är jag inte barn längre och jag skriver inte barn- eller ungdomsböcker… Bara tanken på att skriva 10-15 titlar i en och samma serie får mig att börja hyperventilera! Nej, betydligt kortare serie får det lov att vara i så fall. Trilogi, kanske?

Om jag tycker en bok är bra, vill jag genast läsa färdigt den. Tycker det är dötråkigt att behöva vänta ett år (eller ännu längre) på att nästa del i serien ska komma ut. Med erfarenhet av att ha jobbat med fyra manus de senaste tre åren så kan jag ärligt säga att jag inte skulle klara av att ha en högre takt än vad jag hittills har haft i min produktion – en bok om året, jag abonnerar ju på januariboksläpp… I alla fall inte när jag samtidigt har ett heltidsjobb, en familj och andra intressen än böcker i livet. (Pandemin har dock gjort det mer legitimt att nobba sociala kontakter för att ägna sig åt skrivandet, det måste jag erkänna.)

Men… läsare gillar serier. Jag har flera gånger fått frågan om inte det kommer någon fortsättning på mina böcker Klar himmel och Nattens färger. Många vill veta vad som hände sedan. Jag tackar ödmjukt för intresset där (då måste jag ju ha lyckats skapa en spännande värld och intressanta karaktärer?) men tyvärr säga att jag inte har några planer på att det ska komma någon fortsättning på de redan utgivna böckerna. Mina tankar kring serie gäller nya projekt.

Här kommer mina värsta farhågor inför att skriva en serie. Det är väl lika bra att vara ärlig…

  • Tänk om det blir tråkigt att skriva om samma person i flera böcker? Det blir ju ändå samma huvudperson(er) även om andra karaktärer kommer och går. Jag ska inte sticka under stol med att mitt tålamod är kort så risken kan vara överhängande…
  • Tänk om det ”händer för lite” i en bok? Har läst att mellanboken (i en trilogi) normalt sett är den som är svårast att hålla tempot och intresset uppe i. Ibland har jag läst böcker som skulle tjänat på att ha kortats ner och tryckts ihop i en volym.
  • Tänk om jag inte ror projektet i land? Det finns faktiskt flera exempel på trilogier där författaren inte lyckats prestera de utlovade tre böckerna (nämner inga namn…), och det känns ju väldigt rumphugget tycker jag. Både en oerhörd skämsfaktor för författaren som inte klarat av att leverera men också för läsaren och förlaget, som investerat tid och engagemang och sedan inte får ta del av det utlovade materialet. Vill absolut inte hamna i det läget!

Hittills har jag mest pratat om dubier. Men det finns ju några saker på plussidan också…

  • Jag har redan i dagsläget skrivit en ”triptyk” eller ”svit” där tre böcker löst hänger ihop. Jag skulle egentligen bara behöva göra om tricket med den skillnaden att de knyts ihop mer om jag vill satsa på en serie.
  • Jag har färdigställt fyra romanlånga manus som blivit antagna av förlag. Jag vet att jag kan skriva mer än en bok som håller förlagsklass. Det var alltså inte en tillfällighet att jag råkade skriva en bok.
  • Det finns möjlighet att brodera ut saker och ting lite mer. Back story, sidohändelser, karaktärsdjup…
  • Jag behöver inte uppfinna nya världar och karaktärer utan kan återanvända mig av redan befintliga. Faktiskt en punkt som inte ska förringas…
  • Som i alla processer måste målet vara att utvecklas. Att skriva en serie är kanske min nästa utmaning, helt enkelt?

En hel del att fundera över, som sagt. Vi får väl se om det blir någon serie eller inte. Hur som helst kan jag i alla fall lova att jag planerar för nya romanidéer.

Äntligen ljudbok

Lagom till att sommarvärmen är här, semestern närmar sig och jordgubbarna mognar har Nattens färger släppts som ljudbok. Det är duktiga Charlotta Åkerblom som har läst in den. Längtar du efter någonting att lyssna på som är både sorgligt, spännande och underhållande finns det ingen anledning till att inte ladda ner boken och plugga in den i öronen. Jag hoppas du vill lyssna och glöm inte att recensera den när du är klar!

Den tredje boken

På mitt instagramkonto (@kristinfagerskjoldforfattare) har jag redan berättat att min tredje roman har blivit antagen av LB Förlag. Titeln är Svarta vingar och precis som mina två tidigare böcker utspelar den sig under andra världskriget. Boken är fristående, men för att flörta lite med de som läst de andra böckerna så återkommer några karaktärer ur dem för att förenas i den nya historien. Rent kronologiskt utspelar sig dock bok tre egentligen både före ettan och tvåan. Låter det krångligt? Det hoppas jag att det inte ska vara! Jag lovar att böckerna kan läsas fristående och att man inte måste känna till eller komma ihåg vad karaktärerna gjort förut. Ändå blir den här boken som en brygga mellan de två andra och jag kallar mina tre alster för en triptyk.

En triptyk (av grekiskans triptychos ”trefaldig”) är ett konstverk indelat i tre delar. Numera används ordet för tredelade bildkonstverk i allmänhet.

Hämtat från Wikipedia

Tanken är att omslaget på boken, som ännu inte har tagits fram, ska gå i samma stil som de två andra. Man ska känna att böckerna har ihop och bildar en svit. De som gillade mina första två böcker hoppas jag kommer tycka om även den här.

Men varför ännu en bok om andra världskriget, räcker det inte med de två tidigare?

När jag har samlat material till mina tidigare böcker har jag stött på information och uppslag som jag skulle ha velat ha med i de andra böckerna, men som jag har varit tvungen att sålla bort för att de inte har fått plats. Jag hoppas och tror att det finns fler än jag som kommer uppskatta anekdoterna i den tredje boken och som gillar att läsa om den här tiden.

Till skillnad från de andra böckerna så utspelar sig Svarta vingar under en ganska begränsad tidsperiod, från juni 1940 till februari 1941, och det finns inte två parallella tidslinjer. Historien följer en grupp förplägnadslottor (det vill säga lottor som sysslar med matlagning och utspisning av militära förband) när osäkerheten hur det skulle gå för Sverige var stor . Skulle Sveriges dras in i kriget som Finland gjort eller skulle landet ockuperas av tyskarna som Norge och Danmark? Folk manades till tystnadsplikt och att inte prata bredvid mun. Det här ledde till att uttrycket ”Spionen lägger pussel, behåll din bit” senare myntades och kampanjen ”En svensk tiger” togs fram. Vem som helst kunde vara fiende och misstänksamheten mot allt och alla som avvek från det normala var stor. Svarta vingar handlar om just det; frågan om vem som går att lita på och hur skenet kan bedra.

Varför la jag inte bara projektet på is och insåg att det inte skulle bli någon färdig produkt av det?

En del kan ju undra varför jag inte tog det som ett tecken på att Svarta vingar inte var tillräckligt bra för att ges ut. Svaret är att jag ändå tycker att Svarta vingar är en bra historia. Jag vet faktiskt inte varför den har varit svårare att skriva än de andra böckerna. Det jag dock vet är att det inte är någon idé att försöka bromsa en idé som bubblar upp i huvudet. Om den propsar på att bli nedskriven så är det lika bra att ge efter och låta den bli det. Ett halvfärdigt manus finns alltid kvar och det går att återuppta arbetet med det senare, men en idé stannar inte för alltid. Det gäller att fånga den och bearbeta den innan den har flugit vidare.

Kan jag inte skriva om någon annan tid än 1940-talet?

Jo, jag lovar. Den fjärde boken kommer att utspela sig tidigare under 1900-talet och inte alls ha samma tema som de tre andra böckerna. Men mer om det i kommande inlägg!

Så den tredje boken Svarta vingar är ingen fortsättning på de andra historierna?

Nej, det är den inte. Då och då får jag höra läsare som säger att de hoppas att det ska komma en fortsättning på mina tidigare böcker, men det tror jag inte kommer hända. Jag känner själv att historierna är utredda och klara och att jag inte har mer att tillägga om huvudpersonernas vidare öden och äventyr. Jag ”ser” inte hur jag skulle kunna fortsätta dem, faktiskt, men man ska väl aldrig säga aldrig… Det finns dock inga planer på att skriva några fortsättningar, inte ens några vaga…

När kommer Svarta vingar?

Jag har precis börjat den första redigeringsrundan av Svarta vingar tillsammans med min redaktör Heléne Jensen. Planen är att arbetet ska bli klart under hösten så att boken kan tryckas innan jul och släppas i januari 2022. För tredje året på raken kommer jag alltså ut med en januaribok! Något exakt datum finns inte än, men följ bloggen och mina konton på sociala medier så missar du ingen information.

Vad ska du läsa i påsk?

Man behöver inte läsa kriminalromaner till påsk, eller är det bara i Norge man gör det? ”Påskekrim” är i alla fall en vedertagen term där. Om du inte har några planer, berättar jag om mina fem favoriter i genren romaner som på något sätt berör andra världskriget på Boktugg.se idag. Här hittar du mina boktips!

Jag har fortfarande inte kommit igång med något nytt skrivprojekt efter att ha avslutat manus tre och fyra. Snart hoppas jag att jag kan berätta mer om det här på bloggen.

Vakuum

Igår skickade jag in inte bara ett utan två manus till mitt förlag för genomläsning. Dels är det manuset som utspelar sig under andra världskriget, och som på ett löst sätt knyter ihop mina två första böcker, som heter Svarta vingar. Sedan är det ett annat manus som utspelar sig under en helt annan tid och är helt fristående, det ska jag berätta mer om längre fram. Nu återstår väntan för att se vad min förläggare tycker om mina texter.

Känslan när jag tryckt på sändknappen är inte eufori, som man kanske skulle kunna tro, utan mer som en slags djup suck. Jaha. Det var det, liksom.

Jag känner mig tömd och trött. Det är ju inte så att jag på långa när är färdiga med de här texterna, utan likt bumeranger kommer de att komma tillbaka till mig flera gånger under en lång tid framöver (både om de blir antagna och om de inte blir det). Men att ha skrivit klart råmanus och sedan putsat vidare på det så att det faktiskt är en sammanhängande produkt som tål att visas upp är helt klart en prestation. Det ligger åtskilliga timmar och tankar bakom dem och det som återstår nu, efter insändandet, kan jag inte beskriva på något sätt än att det blir som ett vakuum inom mig. Om ni någon gång haft riktigt hemsk migrän som sedan går över förstår ni känslan; huvudet är liksom fullt av anti-migrän på något sätt, en stor tomhet.

Vad ska jag göra nu? Orkar jag göra något? Är det någon idé att börja på ett nytt projekt?

Just nu är jag inte alls sugen på att börja skriva någonting annat, men jag vet att det kommer att lossna. Jag orkar inte ens tänka på att sätta mig och dra upp ett nytt synopsis eller läsa in mig på ett nytt ämne. Jag måste hinna landa först, få bort känslan av att hjärnan är bedövad och i chock. Sedan är jag säker på att det kommer börja klia i fingrarna igen, och jag har ju faktiskt redan en idé som gror i huvudet om vad nästan skrivprojekt blir…

Söndagstuggare

I söndags var jag Söndagstuggare på Boktugg.se. Ni hittar mitt inlägg här. Jag skrev om konsten att skriva trovärdiga historiska skildringar. I korthet går mina råd ut på att hålla sig till fakta, sålla, glömma bort, kompromissa och skarva. Låter det konstigt? Läs hela artikeln så får du hela bilden klar för dig och då är det inte så märkligt som det låter.

(Bilden visar franska barn som tittar på en tysk Pantherstridsvagn i Normandie 1944. Ni som läst boken förstår vad jag tänker på!)

Digitalt författarsamtal

På onsdag den 20 januari släpps Nattens färger och då är det också ett författarsamtal mellan mig och min förläggare Louise Bäckelin, kl 18.00. Helt gratis att delta i, och det går även att se i efterhand (tror jag). Anmäl ditt intresse på LB Förlags facebooksida. Se sändningen via LB Förlags instagramkonto. Hoppas du vill vara med och lyssna! Det kommer att vara möjligt att ställa frågor till mig och Louise efteråt.

TILLÄGG 2021-01-20: Här kan du se inspelningen av samtalet!