Den finns men jag har inte klämt på den än

Nu finns Svarta vingar ute i bokhandeln och går att beställa på nätet! Hipp, hipp, hurra på födelsedagen! Jag har också lagt upp den på Goodreads under min profil så nu går det att skriva en recension där.

Än har jag inte hunnit få hem den och klämma och känna på den, men det blir nog snart, hoppas jag! Det är först då man förstår att det är på riktigt och att boken faktiskt finns…

Releasefesterna är inställda både i Nässjö och Stockholm pga rådande pandemiläge, men jag hoppas att det blir senare tillfällen att ses och fira boken. Håll utkik efter det här och på sociala medier.

Sammanfattning av året som gått

En årskrönika borde så klart ha publicerats innan det nya året startat, men det hade jag inte tid med, så jag får istället börja 2022 med det istället.

Det var en hel del spännande saker som hände! Om någon hade bett mig gissa i början av året skulle jag inte prickat in alla rätt. En del visste jag om, som att Nattens färger skulle ges ut och att jag skulle redigera klart manus tre och fyra.

2021 började med att en agent (och nu pratar vi en av de riktigt, riktigt stora) visade intresse för mitt fjärde manus. Efter att ha mailat dem hela texten så föll jag dock på mållinjen vilket kändes snöpligt. Jag skulle så gärna vilja ha en agent som representerade mig och som kunde (försöka) lansera mina böcker utomlands! Men jag tänker att den chansen kan uppenbara sig igen. Det gäller bara att fortsätta ligga i och arbeta för det. Det som därefter hände var att jag blev jag godkänd som medlem i Svenska författarförbundet, vilket jag är stolt över. Det finns nämligen en hel del krav man måste uppfylla för att komma in där.

Under våren skrev jag kontrakt på min tredje bok, Svarta vingar, med LB Förlag och började sedan redigera den tillsammans med bästa redaktören Heléne Jensen under sommaren. Heléne har jag haft till alla mina böcker nu. Det kändes väldigt tryggt och hon är enormt skicklig att jobba med!

Norstedts förlag hörde av sig till mig och var intresserad av mitt författarskap! Det skulle jag aldrig ha kunnat drömma om, men i höstas skrev jag på kontrakt på fjärde boken med dem.

Under årets sista månad gick Svarta vingar till tryck och vi planerar för två releasefester i januari om nu inte det ständigt överhängande hotet, ni vet det där viruset som börjar på c och slutar på orona, sätter stopp för det. Jag håller tummarna för att det blir av för det kändes så snöpligt att inte få ha något annat än ett digitalt event för Nattens färger. Jag vill träffas IRL och skåla för att boken är ute! Jag träffade en enormt viktig person för fjärde bokens vidkommande och lämnade in ett omarbetat manus på det till Norstedts efter detta. Så fort Svarta vingar är släppt kommer jag att berätta mer om det projektet, vilket nog är det mest spännande jag gett mig in på.

På semestern gjorde jag en researchresa till Sörmland och kunde på så sätt rätta en del pinsamma felaktigheter som funnits i Svarta vingar fram till dess. De som kvarstår får jag ta på mig 🙂 Det blev ingen Bokmässa i år heller, men jag fick vara med på Stockholms bokhelg i slutet av augusti och pratade på två seminarium om mitt författarskap. Jag hann också med en boksignering i Eksjö bokhandel.

En viktig sak med att skriva är att få feedback på texterna. Under året har jag fått värdefull input från flera vänner. Jag har också fått äran att läsa utkast på Sara Mohlins ”Frågar åt en vän” som kom ut i höstas och en av Lisa Christensens kommande böcker. Sådant är så enormt kul!

Jag håller tummarna för att 2022 blir ett bra år som fortsätter att överraska mig med roliga saker som rör skrivandet och författandet. Kram och god fortsättning till er alla som läser detta och följer mig här via bloggen, facebooksida och instagram. Tack också för er som läst, recenserat och hört av er till mig på olika sätt under året för att berätta om det. Det värmer så oerhört mycket och jag är så tacksam!

Inlämning av manus

Igår skickade jag in manuset till Svarta vingar en sista gång till förlaget. Nu ska det gå vidare till sättning och därefter korrläsning.

När jag lämnade in Klar himmel tyckte jag nästan att det var sorgligt att säga adjö till karaktärerna och aldrig mer skriva om dem och det tog faktiskt tid att sluta vänja sig vid att jag inte kunde lägga till och dra ifrån på historien längre. Men om jag inte slutar redigera kan det ju aldrig bli någon bok, och då får ni ju inte träffa mina påhittade personer. Det kändes lättare med Nattens färger, då kände jag mig mer ”färdig” med historien. Jag menar inte att jag tyckte att historien var ofärdig eller texten dålig till Klar himmel, men rent mentalt hade jag lättare att släppa ifrån mig min andra bok än den första. Nu med den tredje boken känner jag mig också ”mätt”. Jag har snäppt upp texten rejält, putsat ordval, är färdig med att stuva om handlingen och skruva på dramaturgin. Jag är redo för tryck, helt enkelt (efter att ha åtgärdat det som korrläsaren hittar, naturligtvis)! Det är inte utan att jag blir lite dallrig som en ballong luften gått ur. Svarta vingar finns att köpa från och med mitten av januari men går redan nu att bevaka i bokhandlarna på nätet.

Nu ska jag samla kraft innan jag går vidare med nästa projekt. Samtidigt är det lite vemodigt, för jag säger hejdå till tiden runt andra världskriget och den serievärld jag skapat för de här tre böckerna. Min fjärde bok kommer utspela sig en annan tid och vara helt fristående, men det berättar jag mer om i veckan!

Omslaget till Svarta vingar

För tredje omgången har jag skickat in Svarta vingar till redaktören. Nu ska den sättas och sedan väntar korrekturläsning och min sista genomläsning. Precis som med de två tidigare böckerna har jag lite dubbla känslor. Jag börjar känna mig klar med Disa, Betsy och de andra lottorna i Strängnäs men samtidigt är jag lite nervös för hur de blir mottagna av läsarna. Jag hoppas i alla fall att den som köper boken kommer bli nöjd med att jag levererar en historia som är både fängslande och medryckande och för de riktigt ”nördiga” hoppas jag att det blir kul att få återse Karin från Klar himmel och Gunnar från Nattens färger. Har man inte läst någon av de första böckerna så spelar det ingen roll, Svarta vingar är fristående och det går precis lika bra att läsa dem i vilken ordning som helst. Och ja – ska också berätta att sviten/serien/trilogin fått ett namn: Krigets kvinnor.

Äntligen kan jag presentera omslaget för er. Visst är det fint? Det knyts ihop med de två andra böckerna på ett bra sätt, tycker jag. Designer är som innan Pixelpiraya, Anna Henriksson.

Någon gång i mitten av januari är det dags för boksläppet!

Väntan och research

Om du har tänkt bli författare behöver du ha ett stort tålamod. Det är nämligen väldigt mycket väntan förknippat med att skriva en bok. Ibland väntar jag på att få inspiration till att skriva, men för det mesta väntar jag på andra personer. Att någon ska återkoppla på min text (testläsare, skrivvänner, redaktör och förläggare). Många gånger väntar jag också på att få visa eller berätta något. Just nu håller förlaget på att göra vårkatalogen där Svarta vingar presenteras, och jag kan knappt bärga mig för att få visa omslaget för er! Jag har också sett omslaget till Nattens färger som kommer som pocket om en månad. Det blir också jättefint och nu är det nära!

Det bästa sättet att fördriva tiden tycker jag är att skriva. Den senaste veckan har jag skrivit 3000 ord på min femte bok så att den nu uppgår till ca 16 000 ord (av totalt 100 000 som jag tänker att den ska bli), vilket jag är nöjd med. Jag är fortfarande i uppstartsfasen och jobbar med synopsis och stora penseldrag, som inte alltid går att fästa på papper och mätas i ”ett klart kapitel”. Arbetet i det här läget består alltså av många timmar som inte avspeglar sig i att texten växer snabbt. Ibland måste jag påminna mig själv om att det också är jätteviktigt. Jag har en tendens att glömma bort det och tycka att jag inte gör någonting eftersom det är svårt att mäta. Det är så mycket lättare att klappa sig själv på axeln när skrivandet rullar på och det går att beta av varje 10 000-ordsgräns som mil på en motorväg.

Research är också en jättebra sak att sysselsätta sig med under vänteperioder. Den femte boken är jag som sagt fortfarande i början av och håller på att läsa in mig på ämnet. Jag har köpt böcker, både nyskrivna men även gamla på Bokbörsen (att läsa samtida böcker från tiden du skriver om är ett tips från coachen), och har lånat några romaner på biblioteket. Ett sådant svep gör jag alltid inför en ny bok, jag tycker om att skaffa mig en stabil faktagrund att stå på och även läsa hur andra skönlitterärt har beskrivit samma tid eller ämne som jag. Ju längre in i arbetet jag kommer, desto mindre skönlitterära alster läser jag. Istället blir det då fokus på specifika detaljer – där är jag nu med fjärde boken. De senaste veckorna har jag fått tillgång till en mängd källmaterial, både digitala och över hundra år gamla tidningsklipp. Det ska bli ”grädde på moset” i form av värdefulla detaljer som kan ge tyngd till texten. Det är lite som att stå på kanten av en bassäng och vänta på att få dyka ner i den. Spännande att se vad jag kan gräva fram för användbart ur detta…

Alla stadier med att skriva en bok har sin tjusning och när man som jag jobbar med flera böcker parallellt har jag förmånen att få ”vara överallt” samtidigt – mina olika texter befinner sig ju alltid olika långt fram i skapandeprocessen. Det är kanske bara väntan som jag har lite svårt att se det roliga i…

Strängnäs regemente

Strängnäs regemente spelar en stor roll i min kommande bok Svarta vingar. Det är där min huvudperson Disa arbetar. När boken utspelar sig, sommaren 1940 till våren 1941, var det ännu ett infanteriregemente och hette I10. 1942, när det bytt inriktning till pansarregemente, övergick det till att kallas P10. Regementet är nu nedlagt och några av de gamla kasernerna är omgjorda till bostadsrätter. Andra hus hyser skolor och företag. I Kanslihuset – på bilden – satt den militära ledningen för regementet och i min bok är det där det händer en del mystiska händelser.

Någon stjäl information och äventyrar på så sätt rikets säkerhet. När vi var där, en härlig sommardag med strålande solsken, känns 1940-talets bistra krigsvintrar långt bort. Mälaren glimmar bakom byggnaden och allt är väldigt fridfullt och idylliskt. En tanke far genom mitt huvud – jag kanske har gått lite väl långt i min fantasi när jag skrivit som jag gjort?

Jag tänker snabbt om. Nej, jag har inte gått för långt. I själva verket fanns det en sergeant på P10, Fritiof Tobias Wallin, som från 1942 och framåt sålde ut militär information till en rysk spion. Jag har sagt det förut och jag säger det igen, verkligheten överträffar nästan alltid fiktionen. Mer om det här kan man läsa i boken Spionen Sidorenko och de ryska bombningarna av Stockholm 1944 av Gunnar Ståhl.

Jag hoppas att ni blir lockade att läsa Svarta vingar! Manuset är nu inlämnat till redaktör igen för en tredje och sista genomläsning. Förhoppningsvis återstår bara språkliga och grammatiska rättningar nu innan sättning och korrekturläsning tar vid.

Bild från Armémuseums arkiv, visar Strängnäs regemente vid invigningen 1921. Okänd fotograf.

Pinsamma misstag

Jag är glad över att kunna meddela att en del pinsamma misstag nu är eliminerade från min tredje bok Svarta vingar. Sent om sider kom jag iväg till Strängnäs, där romanen utspelar sig, och jag hade den enorma turen att träffa en mycket kunnig Strängnäsbo som delade med sig av sin kunskap och kontakter. På så vis har jag numera skrivit att lottorna i boken utspisar soldater om nätterna på den närbelägna stationen i Åkers Styckebruk istället för i Strängnäs, som jag hade det från början. Till Strängnäs gick bara rälsbuss och således kan alltså inte några tåg med svenska beredskapssoldater ha kommit dit. (Att det förmodligen inte kom några tåg via Åkers Styckebruk heller, om vi ska vara väldigt realistiska och strikt historiska, är en annan sak, men här har jag med en författares rätt antagit att det var så.)

Ett annat misstag som rättats till är att biografen som fanns i Strängnäs hette Royal på hösten 1940. Jag hade en källa som sa att den hette Röda Kvarn 1938, men därefter bytte den alltså namn. Kanske inte så många som hade märkt felet, men rätt ska vara rätt!

Det var himla kul att kliva omkring på gatorna i Strängnäs tillsammans med min man och diskutera huruvida Disa kunde bo på den här gatan, i det här huset, och att hon då susat ner för den här backen på cykeln. Visar er bilder i ett annat inlägg!

Ett konditori förekommer i boken också och fram till mitt besök hade jag hittat på ett namn på det. Nu fick jag veta att det fanns två konditorier i Strängnäs. Ett lite snobbigare och finare och ett mer folkligt. Givetvis går min huvudperson Disa på det sistnämnda! Googlade fram en bild på det. Visst ser det mysigt ut? Som en bonus låg det bara några kvarter från där jag bestämde att Disa skulle bo.

Sommarjobb

För tredje sommaren på raken har jag samma sommarjobb: redigering av roman för utgivning i januari. Det måste vara det bästa sommarjobbet någonsin! Det är väldigt tillfredsställande att se att manuset mer och mer antar färdig form. I dagarna har jag fått tillbaka Svarta vingar från min redaktör efter hennes andra genomläsning och den här redigeringsomgången blir den viktigaste. Förra omgången hamnade jag lite i tidsnöd och hann inte göra allting som jag hade önskat, den här gången får jag lite längre tid på mig och sedan måste allt stort sitta. Det är nu allt det där som jag inte har kommit tillrätta med tidigare, plus åtskilliga andra problem som jag varit lyckligt omedveten om, rättas till och lyfter hela texten.

Jag tycker om att se arbetet med att skriva en roman som att välja ut ett stenblock ur vilket man mejslar fram en fin staty. Nu är jag på finishen.

Omslaget till boken är också bestämt. Eftersom Svarta vingar är tredje delen i min triptyk så hänger omslagen ihop med både ettan och tvåan. Det är samma grafiker (Anna Henriksson/Pixelpiraya), typsnitt, färgskala och bakgrund. Jag tycker det speglar boken bra och känner mig väldigt nöjd med det. Att se alla tre omslagen bredvid varandra gör mig alldeles darrig. Av lycka, av tacksamhet, av gråt. Det ligger osannolikt många timmar bakom var och en av titlarna. Otaliga skrivtimmar, sömnlösa nätter när jag vridit och vänt på skrivproblem, mail fram och tillbaka till de på förlaget med frågor och funderingar, högar med böcker jag läst som research… En ”vanlig” författare har en fruktansvärt dålig timlön – det är väl nackdelen med det här sommarjobbet… men det är också den enda nackdelen jag kommer på.

Att skriva är så fantastiskt roligt. Tänk att jag är i färd med att avsluta min tredje – TREDJE! – roman snart och att jag har fått ihop en löst sammanhållen serie!

Helst skulle jag ha velat visa er omslaget på en gång, men jag är tvungen att vänta till slutet av sommaren innan det blir officiellt och jag kan dela det som jag vill. Tills dess kan jag i alla fall lova er att om ni gillade de två första, kommer ni tycka om även det tredje.

Fortsättning följer?

Det finns så mycket att ta hänsyn till vid skrivande, och som med allting annat är det så att ju längre du håller på, desto mer inser du hur lite du behärskar. Visst, vissa saker snappar jag fort och förhoppningsvis går jag inte i (exakt) samma fällor en gång till, men annat känns fortfarande väldigt vagt och omöjligt att uppnå. Just nu funderar jag på om jag ska våga mig på att skriva en serie.

Låt mig bara slå fast vad jag menar med en serie. Dels finns det serier som handlar om samma person där karaktärsutvecklingen inte är central utan handlingsstyrd. Tänk kriminalromaner som handlar om en polis som löser ett fall per bok. Sedan finns det serier som är karaktärsstyrda snarare än handlingsstyrda, exempelvis Outlander, Sagan om ringen eller Narnia. Jag kan säga att jag själv föredrar den sistnämnda typen om jag nu måste välja. Det är där kruxet ligger. Egentligen är jag inte en serieperson. Jag funderade lite på varför det är så egentligen, och det finns några enkla svar:

Jag tycker det är ganska tråkigt att läsa om en och samma person hela tiden. Det var lite skillnad när jag var barn, då älskade jag Femböckerna, Svarta hingsten och Britta & Silver. Trots att dessa serier var väldigt omfångsrika hade jag lätt kunnat läsa det dubbla antalet volymer om det bara funnits. Men nu är jag inte barn längre och jag skriver inte barn- eller ungdomsböcker… Bara tanken på att skriva 10-15 titlar i en och samma serie får mig att börja hyperventilera! Nej, betydligt kortare serie får det lov att vara i så fall. Trilogi, kanske?

Om jag tycker en bok är bra, vill jag genast läsa färdigt den. Tycker det är dötråkigt att behöva vänta ett år (eller ännu längre) på att nästa del i serien ska komma ut. Med erfarenhet av att ha jobbat med fyra manus de senaste tre åren så kan jag ärligt säga att jag inte skulle klara av att ha en högre takt än vad jag hittills har haft i min produktion – en bok om året, jag abonnerar ju på januariboksläpp… I alla fall inte när jag samtidigt har ett heltidsjobb, en familj och andra intressen än böcker i livet. (Pandemin har dock gjort det mer legitimt att nobba sociala kontakter för att ägna sig åt skrivandet, det måste jag erkänna.)

Men… läsare gillar serier. Jag har flera gånger fått frågan om inte det kommer någon fortsättning på mina böcker Klar himmel och Nattens färger. Många vill veta vad som hände sedan. Jag tackar ödmjukt för intresset där (då måste jag ju ha lyckats skapa en spännande värld och intressanta karaktärer?) men tyvärr säga att jag inte har några planer på att det ska komma någon fortsättning på de redan utgivna böckerna. Mina tankar kring serie gäller nya projekt.

Här kommer mina värsta farhågor inför att skriva en serie. Det är väl lika bra att vara ärlig…

  • Tänk om det blir tråkigt att skriva om samma person i flera böcker? Det blir ju ändå samma huvudperson(er) även om andra karaktärer kommer och går. Jag ska inte sticka under stol med att mitt tålamod är kort så risken kan vara överhängande…
  • Tänk om det ”händer för lite” i en bok? Har läst att mellanboken (i en trilogi) normalt sett är den som är svårast att hålla tempot och intresset uppe i. Ibland har jag läst böcker som skulle tjänat på att ha kortats ner och tryckts ihop i en volym.
  • Tänk om jag inte ror projektet i land? Det finns faktiskt flera exempel på trilogier där författaren inte lyckats prestera de utlovade tre böckerna (nämner inga namn…), och det känns ju väldigt rumphugget tycker jag. Både en oerhörd skämsfaktor för författaren som inte klarat av att leverera men också för läsaren och förlaget, som investerat tid och engagemang och sedan inte får ta del av det utlovade materialet. Vill absolut inte hamna i det läget!

Hittills har jag mest pratat om dubier. Men det finns ju några saker på plussidan också…

  • Jag har redan i dagsläget skrivit en ”triptyk” eller ”svit” där tre böcker löst hänger ihop. Jag skulle egentligen bara behöva göra om tricket med den skillnaden att de knyts ihop mer om jag vill satsa på en serie.
  • Jag har färdigställt fyra romanlånga manus som blivit antagna av förlag. Jag vet att jag kan skriva mer än en bok som håller förlagsklass. Det var alltså inte en tillfällighet att jag råkade skriva en bok.
  • Det finns möjlighet att brodera ut saker och ting lite mer. Back story, sidohändelser, karaktärsdjup…
  • Jag behöver inte uppfinna nya världar och karaktärer utan kan återanvända mig av redan befintliga. Faktiskt en punkt som inte ska förringas…
  • Som i alla processer måste målet vara att utvecklas. Att skriva en serie är kanske min nästa utmaning, helt enkelt?

En hel del att fundera över, som sagt. Vi får väl se om det blir någon serie eller inte. Hur som helst kan jag i alla fall lova att jag planerar för nya romanidéer.

Äntligen ljudbok

Lagom till att sommarvärmen är här, semestern närmar sig och jordgubbarna mognar har Nattens färger släppts som ljudbok. Det är duktiga Charlotta Åkerblom som har läst in den. Längtar du efter någonting att lyssna på som är både sorgligt, spännande och underhållande finns det ingen anledning till att inte ladda ner boken och plugga in den i öronen. Jag hoppas du vill lyssna och glöm inte att recensera den när du är klar!