Jonglera med tre bollar

Att ha många bollar i luften är ett uttryck, men det är faktiskt vad jag har just nu. ”Klar himmel” är inne i allra sista slutfasen, korrekturläsningen innan tryckningen. ”Nattens färger” håller jag på att rätta till och snäppa upp ett snäpp. Och så har jag plockat fram ”Svarta vingar” och försöker komma någonstans med det.

Jag ska inte sticka under stol med att det blir skönt att få släppa ”Klar himmel” snart och då bara hålla på med två manus. Visst är det kanske bra ibland att ha många olika skrivprojekt som befinner sig i olika faser, så att jag kan jobba med det som känns mest inspirerande för tillfället, men det är också så att med tre manus igång så blir det alltid en prioriteringsordning. ”Klar himmel” suger enormt mycket tid och ”Svarta vingar” får alltid stå tillbaka.

Det blir bra att gå ner till två manus. Jonglera med två bollar är faktiskt något jag kan i verkligheten. Tre har jag dock aldrig lyckats lära mig ha i luften samtidigt.

Lektörshjälp

”Är det värt det?”

Den frågan var nog den vanligaste frågan jag fick när jag berättade att jag hade anlitat en lektör som skulle titta på mitt manus till Klar himmel. Efter att ha skrivit på det i åtskilliga månader och efter att flera testläsare hade sagt sitt, kände jag att jag inte kunde göra mer med texten. Då fick det gå till en lektör.

Ja, det kostar pengar. Nej, det är ingen garanti för att bli antagen.

Men det är en avstämning på hur texten står sig. Funkar historien? Miljön? Dialogen? Vad saknas, vad är bra? Texten blir bedömd av professionella ögon. Det spelar ingen roll hur många testläsare som läser manuset, det är ändå inte samma sak som när en utbildad lektör läser det. Lektören har inte betalt för att säga snälla saker (om det inte är befogat). Kanske är h*n den första som någon helt objektiv person läser texten.

I mitt fall fick jag väldigt mycket positiv feedback, men jag fick också veta vad som inte fungerade. Och framförallt fick jag en chans att rätta till det innan jag skickade till förlag. Det är ett nålsöga att komma igenom och bli antagen, så varför inte maximera möjligheten att göra det? Det är just det en lektör kan hjälpa dig med.

Så, hur väljer man rätt lektör då? Det finns massor med lektörer (bara googla). För min del tyckte jag att det var viktigt att få en lektör som passade min genre, som jag tyckte kändes sympatisk, som har erfarenhet och dokumenterat ”utfall” på manus som faktiskt blivit utgivna. Det finns säkert mängder med andra parametrar att ta hänsyn till, men personligen skulle jag undvika att anlita den billigaste eftersom kvalitet ofta brukar betala sig (som i alla sammanhang). Den lektör jag fastnade för heter Jenny Bäfving och jag ångrar mig verkligen inte. Hon gav mig ett kvitto på att min berättarstil, mitt språk, miljöer och karaktärer fungerade. Hon tyckte att jag behövde fila mer på karaktärernas beteende och bakomliggande drivkrafter. Hon sa också att mitt manus inte var riktigt färdigt för att skicka in till förlag.

Jag tog till mig allting. Började bena i frågorna. Ändrade. Justerade. Skrev till, strök.

Och det gick ju vägen! Med redaktör via förlaget har jag sedan gjort om allt ovanstående i kubik en gång till, men det är en annan historia.

Skaffa nya vänner

Kommer ni ihåg hur det var i skolan när man blev indelad i grupper och skulle göra ett grupparbete? När man inte fick välja kompisar själv utan blev ihopsatt med några man inte kände och inte hade jobbat med tidigare? Det var lite besvärligt för man kände dem inte och visste inte hur de var vana att göra.

Lite så känner jag när jag nu byter huvudkaraktärer och manus att jobba med. Jag har trivts strålande med Karin, Violet och Léonie och känner dem utan och innan. Jag vet precis vad Violet skulle ha sagt i en viss situation och vad Karin tycker om saker och ting. För att inte tala om hur Léonie skulle ha sett ut. Men nu är det ju inte dem jag får fortsätta jobba med. Deras berättelse är färdig och det blir ingen uppföljare till boken om dem. ”Klar himmel” är snart färdig för tryckeriet och då kommer jag bli tvungen att släppa taget om mina tre kompisar och säga hejdå.

Jag har redan umgåtts med Elsa och Vivianne ett tag i ”Nattens färger”. Druckit otaliga koppar kaffe med dem och legat vaken många timmar om nätterna och tänkt på dem och undrat hur det ska gå för dem.

Skrattat med dem och gråtit med dem. Tyckt synd om dem och glatts med dem. I början var jag skeptisk, men vet ni vad? De visade sig vara himla trevliga och roliga att jobba med, de också. Man kan säga att de är mina nya bästisar.

Parallellt med att jag umgås med dem, ska jag lära känna ett par nya karaktärer till. Säga hej till Disa och Betsy i ”Svarta vingar”. Eller kanske inte Betsy. Ska hon verkligen heta så? Det återstår att se… Mycket runt både Disa och Betsy är ännu oklart. Hur som helst. Det är roligt att träffa nya människor och skapa nya kontakter. Även om det kan vara lite jobbigt i början. Vi har tid på oss, och jag är övertygad om att vi så småningom kommer vara hur bra vänner som helst.

Bevaka min bok

I veckan dök min (och många andra vårböcker från samma förlag som jag) upp på de stora nätsajterna Adlibris och Bokus. Boken är inte tryckt – jag håller faktiskt på med de sista redigeringarna än – men det går att bevaka boken och bli meddelad när det är möjligt att beställa den. Releasedatum är 15 januari 2020.

Plötsligt rasslar det till

Äntligen börjar det hända någonting. Under augusti har jag fått ett omslag till boken (jag längtar efter att få visa er det, men det måste vänta lite till). Jag har tillsammans med förlaget kommit fram till en text som ska presentera mig och ”Klar himmel” i deras vårkatalog. Och jag har fått en tid för fotografering, för författarporträtt måste finns.

Det känns som om det, trots allt, kommer att bli en bok.

Det har hittills varit ganska diffust och långt bort, men nu känner jag verkligen att det är på riktigt.

Så konstigt.

En statusuppdatering

Det känns som om det var i ett annat liv jag skrev på kontraktet för ”Klar himmel”. Var det bara i höstas? Jag tycker tiden har gått så otroligt långsamt. Men nu har det äntligen börjat röra på sig lite.

I juni fick jag tillbaka manuset från redaktören för första gången och gjorde en hel del redigeringar. Ändrade om kapitelstrukturen och fick stryka en del ”darlings”. Skrev några nya kapitel. Nu har jag skickat tillbaka det för en ny omgång feedback och jag får tillbaka det om ytterligare några veckor.

Jag trodde att jag skulle vara tämligen trött på historien vid det här laget, men den proffsiga feedbacken från redaktören gjorde att jag tog mig an arbetet med massor av energi. Jag tycker att texten lyfter sig, och jag hoppas att redaktören instämmer!

Nästa punkt på agendan är att skriva en baksidestext och den text som ska vara med i förlagets vårkatalog, där jag och boken presenteras. Max 200 ord. Det är ju en droppe i havet när man har skrivit nästan 120 000 ord i manuset, men det är ändå jättesvårt.

Vad kan jag egentligen säga om boken? Att den är si eller så? Och hur kan jag förklara handlingen utan att ge några spoilers?

Senare i sommar ska jag också ta författarporträtt. Det ser jag INTE fram emot. Jag blir aldrig bra på bild! Till hösten ska ett omslag tas fram. I början på december går hela härligheten i tryck. Dit känns det fortfarande som en evighet…

Mina sommarplaner är, förutom att redigera ett par vändor till på ”Klar himmel”, att få ut ”Nattens färger” till några testläsare och fortsätta att skriva på det så att det omvandlas från ett råmanus till ett lite mer färdigt manus.

9-i-topp andra världskrigsromaner

Jag älskar att läsa historiska romaner. Handlar de om första eller andra världskriget är det ett plus! Lägg till två parallella tidslinjer och jag är fullständigt fast… Jag tror att det finns fler som är som jag, och här kommer min lista på några riktiga guldkorn inom genren. Vilka av dem har du läst, och vad tyckte du? Och har du tips på andra bra böcker som skulle platsa på listan?

Kodnamn Alice (av Kate Quinn)

Av alla böcker på den här listan, är detta den jag läste senast och den får också toppa den. Och ska jag vara helt ärlig, utspelar den sig inte under själva andra världskriget utan strax efteråt (1947) med en parallellhistoria från första världskriget. Så fint hantverk, tycker jag, som tänker mycket på dramaturgi och hur de olika tidsspåren ska ”jacka i” varandra.

Otäck, spännande och rolig humor på samma gång. En verklig läsupplevelse!

Damkören i Chilbury (av Jennifer Ryan)

Jag älskar verkligen den här boken som berättas på ett annorlunda sätt genom brev, dagboksanteckningar och egna upplevelser. Så typiskt brittisk!

Alldeles strax släpps Ryans uppföljare ”The Spies of Shilling Lane”, och jag undrar när den blir översatt till svenska? (Hinner och orkar inte läsa den på engelska nu.)

Ljuset vi inte ser (av Anthony Doerr)

Det var när jag läste den här boken som jag insåg att det går bra med korta kapitel. Den insikten gjorde faktiskt att jag började skriva på min första historiska roman (jag har en rädsla för att skriva långa kapitel – jag tror nämligen inte jag skulle klara av det).

Hela boken består av korta små nedslag i två personers liv. Det tar ett tag innan man kommer in i historien, men när man väl gör det, går det inte att lägga ifrån sig boken.

Nattvakten (av Sarah Walters)

Berättelsen i den här boken berättas baklänges. Jag har läst den flera gånger, men hittar varje gång någonting nytt som jag missade vid tidigare läsningar. Jag är grymt imponerad av skrivhantverket, jag hade aldrig klarat av det!

Waters är en mästare på att gestalta. Lukten av blött ylle och rykande husruiner liksom stiger upp från sidorna när du öppnar boken.

Alla hjältar blir förlåtna (av Chris Cleave)

Jag ska inte sticka under stolen med att jag inte tyckte så mycket om den här boken när jag läste den första gången. I år läste jag om den och helt plötsligt undrade jag varför jag inte hade satt ett högre betyg på den innan. Visst, jag håller fortfarande fast vid min åsikt att jag tycker att det är lite ”fladdrigt” mellan de olika huvudkaraktärerna (rätt som det är kommer små avsnitt ur någon bikaraktärs synvinkel och det tycker jag borde ha strukits), men jag uppskattar historien mycket mer nu andra gången.

Kodnamn Verity (av Elizabeth Wein)

Den här boken räknas som en bok för unga vuxna, men den är inte barnslig eller lättläst för det. Istället är det en finurlig berättelse med mycket hjärta som lindas upp på ett annorlunda sätt. Jag har läst den två gånger och jag tyckte den var lika gripande båda två gångerna.

Täcknamn: Hilde (av Kjell Ola Dahl)

Klassificeras som en kriminalroman, men låt dig inte avskräckas av det! Mest av allt är det en historia som utspelar sig under ockupationstiden i Norge, där en händelse ekar långt in i framtiden.

Något rörig med många karaktärer som man följer genom boken, men fint gestaltat. Hela boken berättas ganska lågmält och i sakta mak, vilket kanske irriterar några, men mig tilltalade det.

Tårar i havet (av Ruta Sepetys)

En lättläst berättelse (egentligen i kategorin ”unga vuxna”) med korta kapitel som jag tycker knyts ihop så fint. Till exempel börjar den liknande i flera kapitel trots att det är olika huvudpersoner.

Hemsk och tankeväckande på en och samma gång.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap (av Mary Ann Shaffer)

En lågmäld berättelse där det långsamt nystas upp vad som hänt. Jag tycker den blev underbar när den filmades med Lily James i huvudrollen. Boken tycker jag skulle ha vunnit på att enbart vara brev eller berättelse, inte som den nu är (en blandning), men det är ju en smaksak.

Sanningshalten

Jag skriver historiska romaner som utspelar sig under andra världskriget. Det jag skriver är alltså fiktion i en historisk miljö/tid. Det kräver en hel del research och kunskap, men ibland kan jag tycka att det är svårt att veta hur mycket jag ska följa verkligheten. Var går gränsen mellan verkligheten och min påhittade historia egentligen? Vad är egentligen sanningshalten i det jag har skrivit?

Vi börjar med det enkla. Naturligtvis är min huvudperson – namn, ålder, bakgrund, mål och drivkrafter – påhittade. Och naturligtvis ändrar jag inte på historien; Tysklands ledare vid den här tiden hette Adolf Hitler och hans motsvarighet i Storbritannien var Winston Churchill (åtminstone en bit in i kriget när han hade efterträtt Neville Chamberlain).

Jag låter karaktärerna i boken ha tidstypiska kläder och jag är mån om att låta dem äta tidstypiska maträtter, se verkliga tidningsrubriker och dansa till låtar som fanns under den här tiden.

Det som blir svårt är alla de små detaljerna. Som i fallet med ”Klar himmel”, där har jag hittat på ett flygfält för att jag inte hittade ett verkligt som både låg där jag hade tänkt att handlingen skulle utspela sig och där det fanns den typ av plan jag ville (jag försökte verkligen att hitta ett som passade, men av olika anledningar fanns det inget). Någon som är väldigt insatt i det brittiska flygvapnet RAF för tiden under andra världskriget kommer alltså lätt att genomskåda mig. Ha, det fanns ingen flygbas som hette så!

Bilden föreställer en Avro Lancaster Bomber med sitt manskap.

Jag vet inte om det i någon mån kan kompenseras av att jag å andra sidan har beskrivit andra saker på ett helt korrekt sätt utan att avvika från sanningen.

Det finns grupper på Facebook där historiska romanförfattare talar om att de alltid ser till att ha alla detaljer rätt. Jag brukar inte ge mig in i diskussionerna på de inläggen, för det jag gör skulle anses helt förkastligt.

Nej, jag följer inte alltid sanningen. Men jag hoppas att jag alltid skriver på ett så trovärdigt sätt, att läsaren ändå kan acceptera mina avsteg från verkligheten.

Förbannelsen

Överallt står det att den andra boken är svårast att skriva. Som om det inte räckte med att det var tillräckligt svårt att skriva den första! Fram till nu har jag tänkt att det nog inte kommer att gälla mig, om jag bara har en tillräckligt bra idé. Och förresten, det manus jag håller på med nu är faktiskt mitt fjärde romanmanus, så jag kanske kan lirka mig runt Förbannelsen Kring Den Andra Boken. Så har jag åtminstone resonerat. Hittills.

Mitt första manus ligger i byrålådan (nej, på en hårddisk, men hur mycket trevligare låter det inte med byrålådan?) – det var första försöket att skriva någonting långt, och visst fick jag ihop historien, men det kräver så mycket redigering att jag inte har orkat ta tag i det. Kanske har det manuset inte heller ”det där lilla extra” som krävs för att det ska hålla hela vägen. Det får helt enkelt ligga till sig lite till bland alla de andra ettorna och nollorna på datorn.

Det andra manuset jag skrev är det som blev min bok som kommer ut nästa år, Klar himmel.

Redan förra sommaren började jag på ett tredje manus under tiden jag redigerade Klar himmel, men jag kom inte längre än 25 000 ord.

Jag hittar inte det som saknas i det; jag gillar historien och karaktärerna, men det måste till någonting mer. Så det ligger på is. Jag är inte redo att släppa det – kanske tar jag upp det när mitt nuvarande skrivprojekt är avslutad?

Sedan nyår skriver jag på det fjärde manuset, Nattens färger. Som jag hoppas blir min andra bok. Och jag överöses av tankar som ”nej, min huvudkaraktär kan inte ha den hårfärgen och ögonfärgen, det hade ju huvudkaraktären i Klar himmel” eller ”oj då, den personen kan inte få en sådan skada – det fick ju X i Klar himmel”.

Då känner jag mig patetisk. Som om jag inte kan variera mig själv, trots att Nattens färger inte alls utspelar sig på samma ställe som Klar himmel eller har samma tema.

Jag är rädd för att upprepa mig och hamna i en ”mall”. Jag är rädd för att läsarna ska tycka att jag inte alls berättar något nytt. Jag känner mig långt ifrån att slippa undan Förbannelsen Kring Den Andra Boken. Och jag tänker på de som gett ut massor av böcker: att de lyckas, att de inte hamnar i samma hjulspår, att de kan hitta nya vinklar. Imponerande!