Nattens färger

Jag har en semester från ”Klar himmel” innan jag ska börja att jobba med redaktören. Men jag har inte semester från skrivandet. Redan vid nyår började jag med det jag hoppas ska bli min andra roman. Med tanke på hur svårt jag hade att döpa det första manuset så började jag med att fundera ut en lämplig titel, och det blev alltså ”Nattens färger”.

Än känner jag mig inte redo att släppa andra världskriget, så den här romanen utspelar sig också under den här tiden. Scenen är en helt annan; det växlar mellan Småland och Normandie. Hur allt hänger ihop kommer jag inte att avslöja här och nu, men jag lovar följande features: en långörad åsna, ett hundraårigt sågverk och ett barnhem.

Research pågår och jag har i dagsläget skrivit ca 47 000 ord, vilket är ca 43%.

När det händer

Hur ska jag beskriva det? Ungefär som om blodet isade i ådrorna samtidigt som jag trodde att jag skulle brinna upp?

Jag hade inte ens börjat oroa mig för att refuseringsbreven skulle börja dyka upp i mailkorgen. Jag hade fortfarande inte alls någon skräck för att kolla mailen. Det hade ju knappt gått tre veckor sedan jag skickade in manuset! Sådär, lagom efter nyår, skulle det vara dags att ha hjärtat i halsgropen när jag öppnade mailkorgen, hade jag räknat ut.

Och så ligger det där. Alldeles för tidigt. Jag hade dessutom varit så himla oproffsig att jag kollade mobiltelefonen under ett möte och hann läsa förhandsvisningen av vad det stod.

Jag vet inte vad som sas på resten av mötet. Allt jag kunde tänka på var de där raderna från ett förlag, där de säger att de gärna skulle vilja ge ut min bok och frågar: 

Hur låter det?

Fantastiskt! Absolut fantastiskt!

Tänk Hollywood

Jag behövde höja tempot i min berättelse och även tänka på att få de olika delarna att hänga ihop bättre, sa min lektör. Och det blev ju himla mycket bättre så, inser jag, när jag nu har skrivit om delar av manuset. Men det är inte helt lätt att vända en skuta som stävat åt ett håll i över ett halvår, ska jag erkänna. Hur skulle jag göra?

”Tänk Hollywood”, sa min man.

(Han föreslog även att jag skulle slänga in mer blod och kulsprutor i de krigiska avsnitten, men det tipset låtsades jag inte som att jag hörde.)

Så det gjorde jag. Jag såg varje scen som ett filmklipp, bröt texten där klippet skulle ha tagit slut. Helt plötsligt var min övergripande berättelse i nutid tråden som höll ihop allting, alla delarna som utspelar sig för länge sedan.

Jag vet inte än vad mina testläsare tycker (några av dem kommer ha läst både första och andra versionen), men själv tycker jag att det blev mycket bättre. Jag känner mig lite dum för att jag inte tänkte på det här själv innan… Nu när det ändrat, känns det självklart att det skulle ha varit så från början.

Nåja. Hur gjorde jag då?

Det är inte så himla kul att sitta med en produkt på 115.000 ord och inse att den inte håller!

Jo, jag…

  • … körde den gamla klassikern med brainstorming: Vad kunde jag göra för att få nutidshistorien att bli ”kittet” som håller ihop de andra delarna, samtidigt som jag kunde behålla de andra delarna så intakta som möjligt?
  • … lekte med tanken på att dela upp delarna i mindre avsnitt och roade mig med att sätta in dem i olika ordning för att få fart på historien.
  • … tänkte på liknande böcker och filmer som jag gillar, och analyserade hur de hade löst ”problemet”. Här gäller det dock att inte bli en copycat utan fortfarande berätta din egen historia, på dina villkor.
  • … insåg att jag behövde ”kill some darlings” för att få det att funka. Snyft. Dessa delar bor nu i ett parallellt universum till mitt manus (i en wordfil döpt till ”Kasserade texter”).
  • … skrev flera nya delar text. Jag var ganska brutal och raderade ca 13 000 ord först, men i allt skrev jag ca 15 000 nya, så min roman gick +2 000 ord på den här övningen.

Klar! Klar. Klar?

Kommer jag bli klar med mitt manus? I början av sommaren var jag tämligen säker på det. Under sommaren blev jag allt mer tveksam.

Nu, efter en omgång testläsare och remiss till lektör och sedan omskrivning igen efter det, känns det som om att jag nog inte kommer bli klar. Någonsin.

För det är alltid någon mening som kan filas lite till på, och ska jag kanske lägga till det här? Och det här?

Jag har försökt att arbeta mer med dramaturgin nu och jag tycker att boken har blivit bättre. Men är den tillräckligt bra för att skicka in?

Kontrollfrågor

Nu har snart fem testläsare hunnit läsa min bok. Jag har fått fin respons, men också några kontrollfrågor om det jag har skrivit. Något av det kommer här…

Fanns Tranebergsbron 1942?

Ja, den nuvarande bron invigdes 1934. Innan dess fanns en rak, inte så hög bro.

Hade Bigglesböckerna hunnit komma ut innan andra världskriget?

Ja, den första Bigglesboken kom ut 1932. I början av serien är Biggles flygare i första världskriget. Mellan krigen är han privatpilot och i andra världskriget tjänstgör han återigen i flygvapnet. Den sista boken om Biggles verkar vara utgiven 1970 (sedan har några samlingsvolymer tillkommit efter det). Jag tror inte att Bigglesböckerna började översättas förrän på femtiotalet, men eftersom pojkarna i min bok har en engelsk mamma, tror jag nog att de med lätthet kunde läsa böckerna på originalspråket redan innan andra världskriget bröt ut.

Flög det verkligen kurirplan till och från Bromma under kriget?

Ja, det gjorde det faktiskt. BOAC, British Overseas Aircraft Corporation, flög regelbundet mellan Bromma och Leuchars i Skottland. Förutom att man fraktade kullager från SKF flögs nödlandade allierade flygare hem på det här sättet. Läs mer här.

Är det sant att Stockholm bombades under andra världskriget?

Ja, det är det. I slutet av februari 1944 föll bomber över Stockholm och på andra ställen i Sörmland (Strängnäs, Södertälje m fl platser). Det var ryska plan som kommit ur kurs och ”råkade” släppa sina bomber över Sverige istället för Finland, sägs det. Om det var av misstag, som en provokation eller varning, råder det delade meningar om…

Som ni ser är svaren entydiga.

JA.

Jag har inte hittat på några väsentliga händelser, utan snarare använt dem i min historia.

Blir ni inte lite nyfikna nu?

Sedan, då?

Fingertopparna är inte nöjda, de vill skriva mer. Men vad? Får jag hoppa på något nytt? Nästan hela sommaren har jag redigerat. Det är ett särskilt hantverk, några säger att det är där huvuddelen av jobbet med att skriva en roman ligger, men det är ändå inte som att skriva något nytt.

Jag längtar efter att få skapa igen. Vad ska det bli den här gången? Jag är arkitekten, jag bestämmer om det ska bli en litet stenhus eller en katedral. Det är en fantastisk känsla. Jag är inne i lager-på-lager-läget som jag skrev om tidigare, och jag känner mig fram. Hittar en karaktär, kommer på något som ska hända, hittar ett problem, ser en viss scen framför mig. Hur ska allt passa ihop?

Nästa projekt är helt klart på gång.

Remissrunda

Har manuset ute på remiss hos två kompisar, lillasyster, make och min skrivvän. Snart, om några veckor, ska det in till lektören. Fattar att det så klart kommer tillbaka med massor av kommentarer och förslag på åtgärder för att förbättra det. Ändå känns det som om jag passerar en ganska stor milstolpe.

Jag höll min tidsplan, att redigera klart under sommaren.

Jag hoppas att jag klarar av att hålla den framöver också. Det ska verkligen bli spännande att få ett utlåtande från lektören jag har valt.

Jag är inte så smart

Jag önskar jag kunde säga att jag hade hela historien klar för mig på en gång. Att jag visste exakt vad som skulle hända, hur problem skulle lösa sig och alla trådarna knytas ihop i slutet. Men så var det inte, långt ifrån.

Vad gör man då? Jag tänkte att det måste gå att bygga på, efter hand…

Det fanns två huvudpersoner jag började med. Den ena av dem fick finna sig att bli nedskuffad till andraplatsen och bli en ”sidekick” (om än viktig sådan). Den andra fick genomgå en personlighetsförändring. Det fanns ingen vidare händelsekedja för dem, och jag insåg att jag behövde fler personer att skriva om. En gammal mamma dammades av och lyftes fram. Sedan fanns det en karaktär som jag trodde skulle vara i en helt annan historia, men som jag inte kunde sluta tänka på. Helt plötsligt insåg jag att jag kunde knyta in henne i den här historien. Ändå behövde jag någonting mer, för att den skulle bli någonting, så jag uppfann två till personer. De skapades på väg till och från jobbet, när jag satt i ensam i bilen och kunde låta tankarna löpa fritt. På så vis kom min boks fem huvudpersoner till.

Så, jag hade alltså inte alls klart för mig vad jag skulle skriva från början, eller ens vilka historien skulle handla om. Jag visste vilken tidsperiod historien skulle utspela sig i, jag hade en massa saker jag ville ha in, men jag visste inte hur de skulle kunna tas med. Det enda som fanns var de stora dragen.

Jag kände mig väldigt osmart. Jag vet inte hur andra som skriver gör, om de har världens bästa idé från början och vet precis vilka twister och klurigheter som ska inträffa. Det var i alla fall inte så för mig. Jag tänkte att jag hade en väldig tur som i alla fall inte skrev på en deckare!

Att bygga en historia är som att addera lager efter lager. Till det här inlägget letade jag efter en bild som föreställde en lök i genomskärning med alla olika lager, men jag hittade ingen. Bilden på rosen är lika talande. Mängder av små delar, som fogas ovanpå, runt varandra och till sist blir det någonting av det hela.

Precis så är det, åtminstone för mig som inte är så smart att jag kommer på allting på en gång.