Sanningshalten

Jag skriver historiska romaner som utspelar sig under andra världskriget. Det jag skriver är alltså fiktion i en historisk miljö/tid. Det kräver en hel del research och kunskap, men ibland kan jag tycka att det är svårt att veta hur mycket jag ska följa verkligheten. Var går gränsen mellan verkligheten och min påhittade historia egentligen? Vad är egentligen sanningshalten i det jag har skrivit?

Vi börjar med det enkla. Naturligtvis är min huvudperson – namn, ålder, bakgrund, mål och drivkrafter – påhittade. Och naturligtvis ändrar jag inte på historien; Tysklands ledare vid den här tiden hette Adolf Hitler och hans motsvarighet i Storbritannien var Winston Churchill (åtminstone en bit in i kriget när han hade efterträtt Neville Chamberlain).

Jag låter karaktärerna i boken ha tidstypiska kläder och jag är mån om att låta dem äta tidstypiska maträtter, se verkliga tidningsrubriker och dansa till låtar som fanns under den här tiden.

Det som blir svårt är alla de små detaljerna. Som i fallet med ”Klar himmel”, där har jag hittat på ett flygfält för att jag inte hittade ett verkligt som både låg där jag hade tänkt att handlingen skulle utspela sig och där det fanns den typ av plan jag ville (jag försökte verkligen att hitta ett som passade, men av olika anledningar fanns det inget). Någon som är väldigt insatt i det brittiska flygvapnet RAF för tiden under andra världskriget kommer alltså lätt att genomskåda mig. Ha, det fanns ingen flygbas som hette så!

Bilden föreställer en Avro Lancaster Bomber med sitt manskap.

Jag vet inte om det i någon mån kan kompenseras av att jag å andra sidan har beskrivit andra saker på ett helt korrekt sätt utan att avvika från sanningen.

Det finns grupper på Facebook där historiska romanförfattare talar om att de alltid ser till att ha alla detaljer rätt. Jag brukar inte ge mig in i diskussionerna på de inläggen, för det jag gör skulle anses helt förkastligt.

Nej, jag följer inte alltid sanningen. Men jag hoppas att jag alltid skriver på ett så trovärdigt sätt, att läsaren ändå kan acceptera mina avsteg från verkligheten.

Förbannelsen

Överallt står det att den andra boken är svårast att skriva. Som om det inte räckte med att det var tillräckligt svårt att skriva den första! Fram till nu har jag tänkt att det nog inte kommer att gälla mig, om jag bara har en tillräckligt bra idé. Och förresten, det manus jag håller på med nu är faktiskt mitt fjärde romanmanus, så jag kanske kan lirka mig runt Förbannelsen Kring Den Andra Boken. Så har jag åtminstone resonerat. Hittills.

Mitt första manus ligger i byrålådan (nej, på en hårddisk, men hur mycket trevligare låter det inte med byrålådan?) – det var första försöket att skriva någonting långt, och visst fick jag ihop historien, men det kräver så mycket redigering att jag inte har orkat ta tag i det. Kanske har det manuset inte heller ”det där lilla extra” som krävs för att det ska hålla hela vägen. Det får helt enkelt ligga till sig lite till bland alla de andra ettorna och nollorna på datorn.

Det andra manuset jag skrev är det som blev min bok som kommer ut nästa år, Klar himmel.

Redan förra sommaren började jag på ett tredje manus under tiden jag redigerade Klar himmel, men jag kom inte längre än 25 000 ord.

Jag hittar inte det som saknas i det; jag gillar historien och karaktärerna, men det måste till någonting mer. Så det ligger på is. Jag är inte redo att släppa det – kanske tar jag upp det när mitt nuvarande skrivprojekt är avslutad?

Sedan nyår skriver jag på det fjärde manuset, Nattens färger. Som jag hoppas blir min andra bok. Och jag överöses av tankar som ”nej, min huvudkaraktär kan inte ha den hårfärgen och ögonfärgen, det hade ju huvudkaraktären i Klar himmel” eller ”oj då, den personen kan inte få en sådan skada – det fick ju X i Klar himmel”.

Då känner jag mig patetisk. Som om jag inte kan variera mig själv, trots att Nattens färger inte alls utspelar sig på samma ställe som Klar himmel eller har samma tema.

Jag är rädd för att upprepa mig och hamna i en ”mall”. Jag är rädd för att läsarna ska tycka att jag inte alls berättar något nytt. Jag känner mig långt ifrån att slippa undan Förbannelsen Kring Den Andra Boken. Och jag tänker på de som gett ut massor av böcker: att de lyckas, att de inte hamnar i samma hjulspår, att de kan hitta nya vinklar. Imponerande!

Nattens färger

Jag har en semester från ”Klar himmel” innan jag ska börja att jobba med redaktören. Men jag har inte semester från skrivandet. Redan vid nyår började jag med det jag hoppas ska bli min andra roman. Med tanke på hur svårt jag hade att döpa det första manuset så började jag med att fundera ut en lämplig titel, och det blev alltså ”Nattens färger”.

Än känner jag mig inte redo att släppa andra världskriget, så den här romanen utspelar sig också under den här tiden. Scenen är en helt annan; det växlar mellan Småland och Normandie. Hur allt hänger ihop kommer jag inte att avslöja här och nu, men jag lovar följande features: en långörad åsna, ett hundraårigt sågverk och ett barnhem.

Research pågår och jag har i dagsläget skrivit ca 47 000 ord, vilket är ca 43%.

När det händer

Hur ska jag beskriva det? Ungefär som om blodet isade i ådrorna samtidigt som jag trodde att jag skulle brinna upp?

Jag hade inte ens börjat oroa mig för att refuseringsbreven skulle börja dyka upp i mailkorgen. Jag hade fortfarande inte alls någon skräck för att kolla mailen. Det hade ju knappt gått tre veckor sedan jag skickade in manuset! Sådär, lagom efter nyår, skulle det vara dags att ha hjärtat i halsgropen när jag öppnade mailkorgen, hade jag räknat ut.

Och så ligger det där. Alldeles för tidigt. Jag hade dessutom varit så himla oproffsig att jag kollade mobiltelefonen under ett möte och hann läsa förhandsvisningen av vad det stod.

Jag vet inte vad som sas på resten av mötet. Allt jag kunde tänka på var de där raderna från ett förlag, där de säger att de gärna skulle vilja ge ut min bok och frågar: 

Hur låter det?

Fantastiskt! Absolut fantastiskt!

Tänk Hollywood

Jag behövde höja tempot i min berättelse och även tänka på att få de olika delarna att hänga ihop bättre, sa min lektör. Och det blev ju himla mycket bättre så, inser jag, när jag nu har skrivit om delar av manuset. Men det är inte helt lätt att vända en skuta som stävat åt ett håll i över ett halvår, ska jag erkänna. Hur skulle jag göra?

”Tänk Hollywood”, sa min man.

(Han föreslog även att jag skulle slänga in mer blod och kulsprutor i de krigiska avsnitten, men det tipset låtsades jag inte som att jag hörde.)

Så det gjorde jag. Jag såg varje scen som ett filmklipp, bröt texten där klippet skulle ha tagit slut. Helt plötsligt var min övergripande berättelse i nutid tråden som höll ihop allting, alla delarna som utspelar sig för länge sedan.

Jag vet inte än vad mina testläsare tycker (några av dem kommer ha läst både första och andra versionen), men själv tycker jag att det blev mycket bättre. Jag känner mig lite dum för att jag inte tänkte på det här själv innan… Nu när det ändrat, känns det självklart att det skulle ha varit så från början.

Nåja. Hur gjorde jag då?

Det är inte så himla kul att sitta med en produkt på 115.000 ord och inse att den inte håller!

Jo, jag…

  • … körde den gamla klassikern med brainstorming: Vad kunde jag göra för att få nutidshistorien att bli ”kittet” som håller ihop de andra delarna, samtidigt som jag kunde behålla de andra delarna så intakta som möjligt?
  • … lekte med tanken på att dela upp delarna i mindre avsnitt och roade mig med att sätta in dem i olika ordning för att få fart på historien.
  • … tänkte på liknande böcker och filmer som jag gillar, och analyserade hur de hade löst ”problemet”. Här gäller det dock att inte bli en copycat utan fortfarande berätta din egen historia, på dina villkor.
  • … insåg att jag behövde ”kill some darlings” för att få det att funka. Snyft. Dessa delar bor nu i ett parallellt universum till mitt manus (i en wordfil döpt till ”Kasserade texter”).
  • … skrev flera nya delar text. Jag var ganska brutal och raderade ca 13 000 ord först, men i allt skrev jag ca 15 000 nya, så min roman gick +2 000 ord på den här övningen.

Klar! Klar. Klar?

Kommer jag bli klar med mitt manus? I början av sommaren var jag tämligen säker på det. Under sommaren blev jag allt mer tveksam.

Nu, efter en omgång testläsare och remiss till lektör och sedan omskrivning igen efter det, känns det som om att jag nog inte kommer bli klar. Någonsin.

För det är alltid någon mening som kan filas lite till på, och ska jag kanske lägga till det här? Och det här?

Jag har försökt att arbeta mer med dramaturgin nu och jag tycker att boken har blivit bättre. Men är den tillräckligt bra för att skicka in?

Kontrollfrågor

Nu har snart fem testläsare hunnit läsa min bok. Jag har fått fin respons, men också några kontrollfrågor om det jag har skrivit. Något av det kommer här…

Fanns Tranebergsbron 1942?

Ja, den nuvarande bron invigdes 1934. Innan dess fanns en rak, inte så hög bro.

Hade Bigglesböckerna hunnit komma ut innan andra världskriget?

Ja, den första Bigglesboken kom ut 1932. I början av serien är Biggles flygare i första världskriget. Mellan krigen är han privatpilot och i andra världskriget tjänstgör han återigen i flygvapnet. Den sista boken om Biggles verkar vara utgiven 1970 (sedan har några samlingsvolymer tillkommit efter det). Jag tror inte att Bigglesböckerna började översättas förrän på femtiotalet, men eftersom pojkarna i min bok har en engelsk mamma, tror jag nog att de med lätthet kunde läsa böckerna på originalspråket redan innan andra världskriget bröt ut.

Flög det verkligen kurirplan till och från Bromma under kriget?

Ja, det gjorde det faktiskt. BOAC, British Overseas Aircraft Corporation, flög regelbundet mellan Bromma och Leuchars i Skottland. Förutom att man fraktade kullager från SKF flögs nödlandade allierade flygare hem på det här sättet. Läs mer här.

Är det sant att Stockholm bombades under andra världskriget?

Ja, det är det. I slutet av februari 1944 föll bomber över Stockholm och på andra ställen i Sörmland (Strängnäs, Södertälje m fl platser). Det var ryska plan som kommit ur kurs och ”råkade” släppa sina bomber över Sverige istället för Finland, sägs det. Om det var av misstag, som en provokation eller varning, råder det delade meningar om…

Som ni ser är svaren entydiga.

JA.

Jag har inte hittat på några väsentliga händelser, utan snarare använt dem i min historia.

Blir ni inte lite nyfikna nu?

Sedan, då?

Fingertopparna är inte nöjda, de vill skriva mer. Men vad? Får jag hoppa på något nytt? Nästan hela sommaren har jag redigerat. Det är ett särskilt hantverk, några säger att det är där huvuddelen av jobbet med att skriva en roman ligger, men det är ändå inte som att skriva något nytt.

Jag längtar efter att få skapa igen. Vad ska det bli den här gången? Jag är arkitekten, jag bestämmer om det ska bli en litet stenhus eller en katedral. Det är en fantastisk känsla. Jag är inne i lager-på-lager-läget som jag skrev om tidigare, och jag känner mig fram. Hittar en karaktär, kommer på något som ska hända, hittar ett problem, ser en viss scen framför mig. Hur ska allt passa ihop?

Nästa projekt är helt klart på gång.