The End

I förra inlägget skrev jag om prologen och idag blir det slutet. När jag började skriva på min roman hade jag inte slutet riktigt klart för mig, mer än att jag visste hur det skulle sluta när alla trådar hade nystats upp och knutits ihop. Men hur slutscenen skulle se ut och vad den skulle innehålla, visste jag inte. När jag hade skrivit ca 85% av manuset så skrev jag slutscenen. Då insåg jag hur prologen skulle vara (lycka!), och så skrev jag om den. Nu filar jag alltså ännu mer på prologen, så att den ska matcha slutet.

Här hittar du en länk som beskriver tio olika typer av slut för en roman. Mitt slut är ”the circular ending”.

Startproblem

Jag befinner mig i skärgården nu, semestern pågår och så även redigeringen för min roman. Allting är knastertorrt och just idag är det skogsbränder på 37 ställen i Sverige, enligt Aftonbladet. Även min prolog är lite torr, har jag börjat inse. Jag måste fila på den och läser allt jag kommer över om Hur Man Startar Sin Roman.

Det gäller att koka ner texten så att den blir koncentrerad och perfekt. Än så länge känns det mest som om det är min hjärna som kokar. Den är lätt pocherad nu.

Jag vet vad jag ska ha med i prologen. Prologen sätter tonen, förklarar vad hela boken handlar om, och det går sedan som en röd tråd, ända till sista sidan. Problemet är vad som ska bort.

Skippa det här med prolog helt och hållet! är ett tips jag läser. Det vore ju synd, tycker jag, för då blir inte min introduktion vad jag hade tänkt mig. Jag är nog envis och tänker behålla prologen. Ska bara se till att den verkligen kokar först, och inte bara står och sjuder.

Hur svårt ska det vara?

När jag var liten, hade vi får, som varje år fick massor av lamm. Jag döpte dem allihopa, utan problem. Och kom ihåg vilka de var, och hur de var släkt. Min mamma trodde jag var ett anlag för Statistiska Centralbyrån.

2001 skaffade jag welsh mountainponnyer och startade ett litet stuteri. Jag hade en strategi klar. Mitt ena sto (som heter Sider, efter drycken cider) skulle få föl döpta efter en dryck. Mitt andra sto (som hette Sparrow) skulle få föl döpta efter fåglar. Lätt som en plätt, planen klar! Sedan slutade det med att jag ändå döpte ett föl till Saffron (efter hennes gula färg), trots att hon borde hetat som en dryck, och ett annat till Scilla (som den blå vårblomman, eftersom hon hade blå fläckar i ögonen) trots att hon borde ha hetat som en fågel. Men det är en annan historia.

Det blev svårare när vi skulle hitta på namn på våra barn. Lammnamn – nemas problemas, fölnamn – ganska lätt. Människonamn – skitsvårt.

Jag tittade länge på J när han var nyfödd för att se om han verkligen skulle heta J. Såg han ut som en J? Var det ett bra namn? Skulle han få något öknamn? När M föddes var det inte lättare, även om tjejnamn är lite enklare att komma på än killnamn (tycker jag). Skulle M bli bra? Det rimmar väl inte på något olämpligt (ni vet, som Lisa, Ulla och Britta).

Lammnamn – nemas problemas, fölnamn – ganska lätt. Människonamn – skitsvårt. Boknamn – helt jävla omöjligt gånger tio tusen. Jag tror jag har tänkt på allt! Ändå känns det inte rätt. Hur kunde det bli såhär? Jag är ju bra på att komma på namn?

Någonstans läser jag att man inte behöver ha ett färdigt namn på sitt manus. Det kan bestämmas senare.

Fast något måste det ju heta. Worddokumentet måste ju ha ett namn. Jag ändrar. En gång, två gånger, tre gånger… för tillfället kallar jag det ”Under äppelträdet”. Men det kanske dyker upp något bättre. Jag nästan hoppas det, eftersom jag inte är 100% nöjd.

”Under äppelträdet”. Har jag skrivit en mysig bok à la Mandelmanns? Är det vad titeln säger?

Saft och bullar

I verkliga livet gillar jag när alla är glada, nöjda och friska, när himlen inte har några moln utan tillvaron ter sig problemfri, när det är sommarlov och lyckan känns i kroppen redan när man slår upp ögonen. När det är ”saft och bullar” hela tiden, liksom.  Men i en berättelse måste det nästan alltid vara tvärtom. Det är hinder som ska övervinnas, besvikelser som måste tacklas, sorger som kommer, lycka som går.

Hur gärna jag än vill att mina karaktärer ska få ha det bra, pressar jag dem igenom alla möjliga svårigheter. För vem vill läsa en genomlycklig historia? Ingen.

När jag var elva, tolv år hade jag min storhetstid som läsare av Femböckerna av Enid Blyton. Jag älskade hur någon av dem alltid hittade en chokladbit i fickan när det var som värst. Jag är nog lite insnöad på det där med chokladbitar i fickan. Enid har permanent skadat mig. Jag ska inte säga hur många scener jag har raderat efter att ha beskrivit en härlig måltid. För mig är det nästan lättare än att skriva en scen där min huvudperson har det jobbigt. Min son älskar gästabudsdelen i början av filmen ”En oväntad resa” i Hobbittrilogin, när alla äter och är glada, när tallrikarna länsas och minsta smula försvinner. När han sa det för första gången insåg jag att jag hade överfört min Enidska chokladbit till honom (stackars barn)!

Livet är inte bara saft och bullar, vare sig i verkliga livet eller i den uppdiktade världen. Men håll med om att fika är en bra uppfinning.

Hur ingen slår dig på fingrarna

Att göra research låter väldigt pretentiöst. I mitt fall, handlar det mycket om att läsa i böcker (om andra världskriget) och googla. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat skaffa mig all bakgrundskunskap om inte google inte fanns. Halleluja!

Nu går det lätt att hitta flygfoton av gamla brittiska flygfält (fanns det en eller flera landningsbanor och hur var de utlagda?), bilder på uniformer (hur många mässingsknappar fanns det och var det en eller två bröstfickor?), recept utformade efter den hårda ransoneringen osv.

Den här planschen tycker jag är underbar. Jag har sett en svensk broschyr med liknande plan – från 1930- eller 1940-tal – där det förutom svenska, tyska och engelska plan även fanns med finska, ungerska, italienska… jag vet inte vad man tänkte när gemene man skulle ha koll på så många länder? I England hade man den här kartan. Jag antar att man (tyvärr) fick rätt stor erfarenhet av tyska plan och snart lärde sig känna igen dem.

Jag har till och med börjat slå min man på fingrarna med detaljkunskaper (och då är han ännu mer intresserad av andra världskriget än vad jag är och har två bokhyllor fyllda med böcker om detta ämne). Sist vi såg en film ihop (”Allied”), frågade jag innan de sa vad planen hette att jag visste att de var Lysanders.

Tack Google.

I min värld

Jag tänker att jag är ganska nördig, som på fullaste allvar kan tycka det är intressant att googla på klänningsmönster, stickbeskrivningar och hattmode från 1940-talet. Det är någonting med de jordiga färgtonerna, de enkla skärningarna,

det här med att ingenting ska gå till spillo

som jag gillar. Det var naturmaterial, plaggen togs om hand på ett sätt som vi inte gör idag.

Skriv själv, det du önskar läsa

Det står att läsa på flera ställen. Skriv boken som du själv önskar läsa!

Jag tänker på vad jag gillar: det ska inte vara alltför tungt och svårläst, men ändå ha ett visst djup. Historiska romaner, när berättelsen placeras in i någonting som verkligen har hänt, gillar jag. Lite humor, lite kärlek, lite spänning, lite sorg. En nypa av varje, ungefär.

Och det har jag gjort nu.

Jag är klar med mitt råmanus. Nu håller jag på att redigera det. Det är inte färdigt än, men det känns som att jag går åt rätt håll.