Klar! Klar. Klar?

Kommer jag bli klar med mitt manus? I början av sommaren var jag tämligen säker på det. Under sommaren blev jag allt mer tveksam.

Nu, efter en omgång testläsare och remiss till lektör och sedan omskrivning igen efter det, känns det som om att jag nog inte kommer bli klar. Någonsin.

För det är alltid någon mening som kan filas lite till på, och ska jag kanske lägga till det här? Och det här?

Jag har försökt att arbeta mer med dramaturgin nu och jag tycker att boken har blivit bättre. Men är den tillräckligt bra för att skicka in?

Kontrollfrågor

Nu har snart fem testläsare hunnit läsa min bok. Jag har fått fin respons, men också några kontrollfrågor om det jag har skrivit. Något av det kommer här…

Fanns Tranebergsbron 1942?

Ja, den nuvarande bron invigdes 1934. Innan dess fanns en rak, inte så hög bro.

Hade Bigglesböckerna hunnit komma ut innan andra världskriget?

Ja, den första Bigglesboken kom ut 1932. I början av serien är Biggles flygare i första världskriget. Mellan krigen är han privatpilot och i andra världskriget tjänstgör han återigen i flygvapnet. Den sista boken om Biggles verkar vara utgiven 1970 (sedan har några samlingsvolymer tillkommit efter det). Jag tror inte att Bigglesböckerna började översättas förrän på femtiotalet, men eftersom pojkarna i min bok har en engelsk mamma, tror jag nog att de med lätthet kunde läsa böckerna på originalspråket redan innan andra världskriget bröt ut.

Flög det verkligen kurirplan till och från Bromma under kriget?

Ja, det gjorde det faktiskt. BOAC, British Overseas Aircraft Corporation, flög regelbundet mellan Bromma och Leuchars i Skottland. Förutom att man fraktade kullager från SKF flögs nödlandade allierade flygare hem på det här sättet. Läs mer här.

Är det sant att Stockholm bombades under andra världskriget?

Ja, det är det. I slutet av februari 1944 föll bomber över Stockholm och på andra ställen i Sörmland (Strängnäs, Södertälje m fl platser). Det var ryska plan som kommit ur kurs och ”råkade” släppa sina bomber över Sverige istället för Finland, sägs det. Om det var av misstag, som en provokation eller varning, råder det delade meningar om…

Som ni ser är svaren entydiga.

JA.

Jag har inte hittat på några väsentliga händelser, utan snarare använt dem i min historia.

Blir ni inte lite nyfikna nu?

Sedan, då?

Fingertopparna är inte nöjda, de vill skriva mer. Men vad? Får jag hoppa på något nytt? Nästan hela sommaren har jag redigerat. Det är ett särskilt hantverk, några säger att det är där huvuddelen av jobbet med att skriva en roman ligger, men det är ändå inte som att skriva något nytt.

Jag längtar efter att få skapa igen. Vad ska det bli den här gången? Jag är arkitekten, jag bestämmer om det ska bli en litet stenhus eller en katedral. Det är en fantastisk känsla. Jag är inne i lager-på-lager-läget som jag skrev om tidigare, och jag känner mig fram. Hittar en karaktär, kommer på något som ska hända, hittar ett problem, ser en viss scen framför mig. Hur ska allt passa ihop?

Nästa projekt är helt klart på gång.

Remissrunda

Har manuset ute på remiss hos två kompisar, lillasyster, make och min skrivvän. Snart, om några veckor, ska det in till lektören. Fattar att det så klart kommer tillbaka med massor av kommentarer och förslag på åtgärder för att förbättra det. Ändå känns det som om jag passerar en ganska stor milstolpe.

Jag höll min tidsplan, att redigera klart under sommaren.

Jag hoppas att jag klarar av att hålla den framöver också. Det ska verkligen bli spännande att få ett utlåtande från lektören jag har valt.

Jag är inte så smart

Jag önskar jag kunde säga att jag hade hela historien klar för mig på en gång. Att jag visste exakt vad som skulle hända, hur problem skulle lösa sig och alla trådarna knytas ihop i slutet. Men så var det inte, långt ifrån.

Vad gör man då? Jag tänkte att det måste gå att bygga på, efter hand…

Det fanns två huvudpersoner jag började med. Den ena av dem fick finna sig att bli nedskuffad till andraplatsen och bli en ”sidekick” (om än viktig sådan). Den andra fick genomgå en personlighetsförändring. Det fanns ingen vidare händelsekedja för dem, och jag insåg att jag behövde fler personer att skriva om. En gammal mamma dammades av och lyftes fram. Sedan fanns det en karaktär som jag trodde skulle vara i en helt annan historia, men som jag inte kunde sluta tänka på. Helt plötsligt insåg jag att jag kunde knyta in henne i den här historien. Ändå behövde jag någonting mer, för att den skulle bli någonting, så jag uppfann två till personer. De skapades på väg till och från jobbet, när jag satt i ensam i bilen och kunde låta tankarna löpa fritt. På så vis kom min boks fem huvudpersoner till.

Så, jag hade alltså inte alls klart för mig vad jag skulle skriva från början, eller ens vilka historien skulle handla om. Jag visste vilken tidsperiod historien skulle utspela sig i, jag hade en massa saker jag ville ha in, men jag visste inte hur de skulle kunna tas med. Det enda som fanns var de stora dragen.

Jag kände mig väldigt osmart. Jag vet inte hur andra som skriver gör, om de har världens bästa idé från början och vet precis vilka twister och klurigheter som ska inträffa. Det var i alla fall inte så för mig. Jag tänkte att jag hade en väldig tur som i alla fall inte skrev på en deckare!

Att bygga en historia är som att addera lager efter lager. Till det här inlägget letade jag efter en bild som föreställde en lök i genomskärning med alla olika lager, men jag hittade ingen. Bilden på rosen är lika talande. Mängder av små delar, som fogas ovanpå, runt varandra och till sist blir det någonting av det hela.

Precis så är det, åtminstone för mig som inte är så smart att jag kommer på allting på en gång.

Startproblem

Jag befinner mig i skärgården nu, semestern pågår och så även redigeringen för min roman. Allting är knastertorrt och just idag är det skogsbränder på 37 ställen i Sverige, enligt Aftonbladet. Även min prolog är lite torr, har jag börjat inse. Jag måste fila på den och läser allt jag kommer över om Hur Man Startar Sin Roman.

Det gäller att koka ner texten så att den blir koncentrerad och perfekt. Än så länge känns det mest som om det är min hjärna som kokar. Den är lätt pocherad nu.

Jag vet vad jag ska ha med i prologen. Prologen sätter tonen, förklarar vad hela boken handlar om, och det går sedan som en röd tråd, ända till sista sidan. Problemet är vad som ska bort.

Skippa det här med prolog helt och hållet! är ett tips jag läser. Det vore ju synd, tycker jag, för då blir inte min introduktion vad jag hade tänkt mig. Jag är nog envis och tänker behålla prologen. Ska bara se till att den verkligen kokar först, och inte bara står och sjuder.

Hur svårt ska det vara?

När jag var liten, hade vi får, som varje år fick massor av lamm. Jag döpte dem allihopa, utan problem. Och kom ihåg vilka de var, och hur de var släkt. Min mamma trodde jag var ett anlag för Statistiska Centralbyrån.

2001 skaffade jag welsh mountainponnyer och startade ett litet stuteri. Jag hade en strategi klar. Mitt ena sto (som heter Sider, efter drycken cider) skulle få föl döpta efter en dryck. Mitt andra sto (som hette Sparrow) skulle få föl döpta efter fåglar. Lätt som en plätt, planen klar! Sedan slutade det med att jag ändå döpte ett föl till Saffron (efter hennes gula färg), trots att hon borde hetat som en dryck, och ett annat till Scilla (som den blå vårblomman, eftersom hon hade blå fläckar i ögonen) trots att hon borde ha hetat som en fågel. Men det är en annan historia.

Det blev svårare när vi skulle hitta på namn på våra barn. Lammnamn – nemas problemas, fölnamn – ganska lätt. Människonamn – skitsvårt.

Jag tittade länge på J när han var nyfödd för att se om han verkligen skulle heta J. Såg han ut som en J? Var det ett bra namn? Skulle han få något öknamn? När M föddes var det inte lättare, även om tjejnamn är lite enklare att komma på än killnamn (tycker jag). Skulle M bli bra? Det rimmar väl inte på något olämpligt (ni vet, som Lisa, Ulla och Britta).

Lammnamn – nemas problemas, fölnamn – ganska lätt. Människonamn – skitsvårt. Boknamn – helt jävla omöjligt gånger tio tusen. Jag tror jag har tänkt på allt! Ändå känns det inte rätt. Hur kunde det bli såhär? Jag är ju bra på att komma på namn?

Någonstans läser jag att man inte behöver ha ett färdigt namn på sitt manus. Det kan bestämmas senare.

Fast något måste det ju heta. Worddokumentet måste ju ha ett namn. Jag ändrar. En gång, två gånger, tre gånger… för tillfället kallar jag det ”Under äppelträdet”. Men det kanske dyker upp något bättre. Jag nästan hoppas det, eftersom jag inte är 100% nöjd.

”Under äppelträdet”. Har jag skrivit en mysig bok à la Mandelmanns? Är det vad titeln säger?

Saft och bullar

I verkliga livet gillar jag när alla är glada, nöjda och friska, när himlen inte har några moln utan tillvaron ter sig problemfri, när det är sommarlov och lyckan känns i kroppen redan när man slår upp ögonen. När det är ”saft och bullar” hela tiden, liksom.  Men i en berättelse måste det nästan alltid vara tvärtom. Det är hinder som ska övervinnas, besvikelser som måste tacklas, sorger som kommer, lycka som går.

Hur gärna jag än vill att mina karaktärer ska få ha det bra, pressar jag dem igenom alla möjliga svårigheter. För vem vill läsa en genomlycklig historia? Ingen.

När jag var elva, tolv år hade jag min storhetstid som läsare av Femböckerna av Enid Blyton. Jag älskade hur någon av dem alltid hittade en chokladbit i fickan när det var som värst. Jag är nog lite insnöad på det där med chokladbitar i fickan. Enid har permanent skadat mig. Jag ska inte säga hur många scener jag har raderat efter att ha beskrivit en härlig måltid. För mig är det nästan lättare än att skriva en scen där min huvudperson har det jobbigt. Min son älskar gästabudsdelen i början av filmen ”En oväntad resa” i Hobbittrilogin, när alla äter och är glada, när tallrikarna länsas och minsta smula försvinner. När han sa det för första gången insåg jag att jag hade överfört min Enidska chokladbit till honom (stackars barn)!

Livet är inte bara saft och bullar, vare sig i verkliga livet eller i den uppdiktade världen. Men håll med om att fika är en bra uppfinning.

Hur ingen slår dig på fingrarna

Att göra research låter väldigt pretentiöst. I mitt fall, handlar det mycket om att läsa i böcker (om andra världskriget) och googla. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat skaffa mig all bakgrundskunskap om inte google inte fanns. Halleluja!

Nu går det lätt att hitta flygfoton av gamla brittiska flygfält (fanns det en eller flera landningsbanor och hur var de utlagda?), bilder på uniformer (hur många mässingsknappar fanns det och var det en eller två bröstfickor?), recept utformade efter den hårda ransoneringen osv.

Den här planschen tycker jag är underbar. Jag har sett en svensk broschyr med liknande plan – från 1930- eller 1940-tal – där det förutom svenska, tyska och engelska plan även fanns med finska, ungerska, italienska… jag vet inte vad man tänkte när gemene man skulle ha koll på så många länder? I England hade man den här kartan. Jag antar att man (tyvärr) fick rätt stor erfarenhet av tyska plan och snart lärde sig känna igen dem.

Jag har till och med börjat slå min man på fingrarna med detaljkunskaper (och då är han ännu mer intresserad av andra världskriget än vad jag är och har två bokhyllor fyllda med böcker om detta ämne). Sist vi såg en film ihop (”Allied”), frågade jag innan de sa vad planen hette att jag visste att de var Lysanders.

Tack Google.

Skriv själv, det du önskar läsa

Det står att läsa på flera ställen. Skriv boken som du själv önskar läsa!

Jag tänker på vad jag gillar: det ska inte vara alltför tungt och svårläst, men ändå ha ett visst djup. Historiska romaner, när berättelsen placeras in i någonting som verkligen har hänt, gillar jag. Lite humor, lite kärlek, lite spänning, lite sorg. En nypa av varje, ungefär.

Och det har jag gjort nu.

Jag är klar med mitt råmanus. Nu håller jag på att redigera det. Det är inte färdigt än, men det känns som att jag går åt rätt håll.