Saft och bullar

I verkliga livet gillar jag när alla är glada, nöjda och friska, när himlen inte har några moln utan tillvaron ter sig problemfri, när det är sommarlov och lyckan känns i kroppen redan när man slår upp ögonen. När det är ”saft och bullar” hela tiden, liksom.  Men i en berättelse måste det nästan alltid vara tvärtom. Det är hinder som ska övervinnas, besvikelser som måste tacklas, sorger som kommer, lycka som går.

Hur gärna jag än vill att mina karaktärer ska få ha det bra, pressar jag dem igenom alla möjliga svårigheter. För vem vill läsa en genomlycklig historia? Ingen.

När jag var elva, tolv år hade jag min storhetstid som läsare av Femböckerna av Enid Blyton. Jag älskade hur någon av dem alltid hittade en chokladbit i fickan när det var som värst. Jag är nog lite insnöad på det där med chokladbitar i fickan. Enid har permanent skadat mig. Jag ska inte säga hur många scener jag har raderat efter att ha beskrivit en härlig måltid. För mig är det nästan lättare än att skriva en scen där min huvudperson har det jobbigt. Min son älskar gästabudsdelen i början av filmen ”En oväntad resa” i Hobbittrilogin, när alla äter och är glada, när tallrikarna länsas och minsta smula försvinner. När han sa det för första gången insåg jag att jag hade överfört min Enidska chokladbit till honom (stackars barn)!

Livet är inte bara saft och bullar, vare sig i verkliga livet eller i den uppdiktade världen. Men håll med om att fika är en bra uppfinning.

Hur ingen slår dig på fingrarna

Att göra research låter väldigt pretentiöst. I mitt fall, handlar det mycket om att läsa i böcker (om andra världskriget) och googla. Jag vet inte hur jag skulle ha kunnat skaffa mig all bakgrundskunskap om inte google inte fanns. Halleluja!

Nu går det lätt att hitta flygfoton av gamla brittiska flygfält (fanns det en eller flera landningsbanor och hur var de utlagda?), bilder på uniformer (hur många mässingsknappar fanns det och var det en eller två bröstfickor?), recept utformade efter den hårda ransoneringen osv.

Den här planschen tycker jag är underbar. Jag har sett en svensk broschyr med liknande plan – från 1930- eller 1940-tal – där det förutom svenska, tyska och engelska plan även fanns med finska, ungerska, italienska… jag vet inte vad man tänkte när gemene man skulle ha koll på så många länder? I England hade man den här kartan. Jag antar att man (tyvärr) fick rätt stor erfarenhet av tyska plan och snart lärde sig känna igen dem.

Jag har till och med börjat slå min man på fingrarna med detaljkunskaper (och då är han ännu mer intresserad av andra världskriget än vad jag är och har två bokhyllor fyllda med böcker om detta ämne). Sist vi såg en film ihop (”Allied”), frågade jag innan de sa vad planen hette att jag visste att de var Lysanders.

Tack Google.

Skriv själv, det du önskar läsa

Det står att läsa på flera ställen. Skriv boken som du själv önskar läsa!

Jag tänker på vad jag gillar: det ska inte vara alltför tungt och svårläst, men ändå ha ett visst djup. Historiska romaner, när berättelsen placeras in i någonting som verkligen har hänt, gillar jag. Lite humor, lite kärlek, lite spänning, lite sorg. En nypa av varje, ungefär.

Och det har jag gjort nu.

Jag är klar med mitt råmanus. Nu håller jag på att redigera det. Det är inte färdigt än, men det känns som att jag går åt rätt håll.