Saft och bullar

I verkliga livet gillar jag när alla är glada, nöjda och friska, när himlen inte har några moln utan tillvaron ter sig problemfri, när det är sommarlov och lyckan känns i kroppen redan när man slår upp ögonen. När det är ”saft och bullar” hela tiden, liksom.  Men i en berättelse måste det nästan alltid vara tvärtom. Det är hinder som ska övervinnas, besvikelser som måste tacklas, sorger som kommer, lycka som går.

Hur gärna jag än vill att mina karaktärer ska få ha det bra, pressar jag dem igenom alla möjliga svårigheter. För vem vill läsa en genomlycklig historia? Ingen.

När jag var elva, tolv år hade jag min storhetstid som läsare av Femböckerna av Enid Blyton. Jag älskade hur någon av dem alltid hittade en chokladbit i fickan när det var som värst. Jag är nog lite insnöad på det där med chokladbitar i fickan. Enid har permanent skadat mig. Jag ska inte säga hur många scener jag har raderat efter att ha beskrivit en härlig måltid. För mig är det nästan lättare än att skriva en scen där min huvudperson har det jobbigt. Min son älskar gästabudsdelen i början av filmen ”En oväntad resa” i Hobbittrilogin, när alla äter och är glada, när tallrikarna länsas och minsta smula försvinner. När han sa det för första gången insåg jag att jag hade överfört min Enidska chokladbit till honom (stackars barn)!

Livet är inte bara saft och bullar, vare sig i verkliga livet eller i den uppdiktade världen. Men håll med om att fika är en bra uppfinning.

%d bloggare gillar detta: