Överallt står det att den andra boken är svårast att skriva. Som om det inte räckte med att det var tillräckligt svårt att skriva den första! Fram till nu har jag tänkt att det nog inte kommer att gälla mig, om jag bara har en tillräckligt bra idé. Och förresten, det manus jag håller på med nu är faktiskt mitt fjärde romanmanus, så jag kanske kan lirka mig runt Förbannelsen Kring Den Andra Boken. Så har jag åtminstone resonerat. Hittills.

Mitt första manus ligger i byrålådan (nej, på en hårddisk, men hur mycket trevligare låter det inte med byrålådan?) – det var första försöket att skriva någonting långt, och visst fick jag ihop historien, men det kräver så mycket redigering att jag inte har orkat ta tag i det. Kanske har det manuset inte heller ”det där lilla extra” som krävs för att det ska hålla hela vägen. Det får helt enkelt ligga till sig lite till bland alla de andra ettorna och nollorna på datorn.

Det andra manuset jag skrev är det som blev min bok som kommer ut nästa år, Klar himmel.

Redan förra sommaren började jag på ett tredje manus under tiden jag redigerade Klar himmel, men jag kom inte längre än 25 000 ord.

Jag hittar inte det som saknas i det; jag gillar historien och karaktärerna, men det måste till någonting mer. Så det ligger på is. Jag är inte redo att släppa det – kanske tar jag upp det när mitt nuvarande skrivprojekt är avslutad?

Sedan nyår skriver jag på det fjärde manuset, Nattens färger. Som jag hoppas blir min andra bok. Och jag överöses av tankar som ”nej, min huvudkaraktär kan inte ha den hårfärgen och ögonfärgen, det hade ju huvudkaraktären i Klar himmel” eller ”oj då, den personen kan inte få en sådan skada – det fick ju X i Klar himmel”.

Då känner jag mig patetisk. Som om jag inte kan variera mig själv, trots att Nattens färger inte alls utspelar sig på samma ställe som Klar himmel eller har samma tema.

Jag är rädd för att upprepa mig och hamna i en ”mall”. Jag är rädd för att läsarna ska tycka att jag inte alls berättar något nytt. Jag känner mig långt ifrån att slippa undan Förbannelsen Kring Den Andra Boken. Och jag tänker på de som gett ut massor av böcker: att de lyckas, att de inte hamnar i samma hjulspår, att de kan hitta nya vinklar. Imponerande!