Jag skriver historiska romaner som utspelar sig under andra världskriget. Det jag skriver är alltså fiktion i en historisk miljö/tid. Det kräver en hel del research och kunskap, men ibland kan jag tycka att det är svårt att veta hur mycket jag ska följa verkligheten. Var går gränsen mellan verkligheten och min påhittade historia egentligen? Vad är egentligen sanningshalten i det jag har skrivit?

Vi börjar med det enkla. Naturligtvis är min huvudperson – namn, ålder, bakgrund, mål och drivkrafter – påhittade. Och naturligtvis ändrar jag inte på historien; Tysklands ledare vid den här tiden hette Adolf Hitler och hans motsvarighet i Storbritannien var Winston Churchill (åtminstone en bit in i kriget när han hade efterträtt Neville Chamberlain).

Jag låter karaktärerna i boken ha tidstypiska kläder och jag är mån om att låta dem äta tidstypiska maträtter, se verkliga tidningsrubriker och dansa till låtar som fanns under den här tiden.

Det som blir svårt är alla de små detaljerna. Som i fallet med ”Klar himmel”, där har jag hittat på ett flygfält för att jag inte hittade ett verkligt som både låg där jag hade tänkt att handlingen skulle utspela sig och där det fanns den typ av plan jag ville (jag försökte verkligen att hitta ett som passade, men av olika anledningar fanns det inget). Någon som är väldigt insatt i det brittiska flygvapnet RAF för tiden under andra världskriget kommer alltså lätt att genomskåda mig. Ha, det fanns ingen flygbas som hette så!

Jag vet inte om det i någon mån kan kompenseras av att jag å andra sidan har beskrivit andra saker på ett helt korrekt sätt utan att avvika från sanningen.

Det finns grupper på Facebook där historiska romanförfattare talar om att de alltid ser till att ha alla detaljer rätt. Jag brukar inte ge mig in i diskussionerna på de inläggen, för det jag gör skulle anses helt förkastligt.

Nej, jag följer inte alltid sanningen. Men jag hoppas att jag alltid skriver på ett så trovärdigt sätt, att läsaren ändå kan acceptera mina avsteg från verkligheten.