Kommer ni ihåg hur det var i skolan när man blev indelad i grupper och skulle göra ett grupparbete? När man inte fick välja kompisar själv utan blev ihopsatt med några man inte kände och inte hade jobbat med tidigare? Det var lite besvärligt för man kände dem inte och visste inte hur de var vana att göra.

Lite så känner jag när jag nu byter huvudkaraktärer och manus att jobba med. Jag har trivts strålande med Karin, Violet och Léonie och känner dem utan och innan. Jag vet precis vad Violet skulle ha sagt i en viss situation och vad Karin tycker om saker och ting. För att inte tala om hur Léonie skulle ha sett ut. Men nu är det ju inte dem jag får fortsätta jobba med. Deras berättelse är färdig och det blir ingen uppföljare till boken om dem. ”Klar himmel” är snart färdig för tryckeriet och då kommer jag bli tvungen att släppa taget om mina tre kompisar och säga hejdå.

Jag har redan umgåtts med Elsa och Vivianne ett tag i ”Nattens färger”. Druckit otaliga koppar kaffe med dem och legat vaken många timmar om nätterna och tänkt på dem och undrat hur det ska gå för dem.

Skrattat med dem och gråtit med dem. Tyckt synd om dem och glatts med dem. I början var jag skeptisk, men vet ni vad? De visade sig vara himla trevliga och roliga att jobba med, de också. Man kan säga att de är mina nya bästisar.

Parallellt med att jag umgås med dem, ska jag lära känna ett par nya karaktärer till. Säga hej till Disa och Betsy i ”Svarta vingar”. Eller kanske inte Betsy. Ska hon verkligen heta så? Det återstår att se… Mycket runt både Disa och Betsy är ännu oklart. Hur som helst. Det är roligt att träffa nya människor och skapa nya kontakter. Även om det kan vara lite jobbigt i början. Vi har tid på oss, och jag är övertygad om att vi så småningom kommer vara hur bra vänner som helst.