Igår skickade jag in inte bara ett utan två manus till mitt förlag för genomläsning. Dels är det manuset som utspelar sig under andra världskriget, och som på ett löst sätt knyter ihop mina två första böcker, som heter Svarta vingar. Sedan är det ett annat manus som utspelar sig under en helt annan tid och är helt fristående, det ska jag berätta mer om längre fram. Nu återstår väntan för att se vad min förläggare tycker om mina texter.

Känslan när jag tryckt på sändknappen är inte eufori, som man kanske skulle kunna tro, utan mer som en slags djup suck. Jaha. Det var det, liksom.

Jag känner mig tömd och trött. Det är ju inte så att jag på långa när är färdiga med de här texterna, utan likt bumeranger kommer de att komma tillbaka till mig flera gånger under en lång tid framöver (både om de blir antagna och om de inte blir det). Men att ha skrivit klart råmanus och sedan putsat vidare på det så att det faktiskt är en sammanhängande produkt som tål att visas upp är helt klart en prestation. Det ligger åtskilliga timmar och tankar bakom dem och det som återstår nu, efter insändandet, kan jag inte beskriva på något sätt än att det blir som ett vakuum inom mig. Om ni någon gång haft riktigt hemsk migrän som sedan går över förstår ni känslan; huvudet är liksom fullt av anti-migrän på något sätt, en stor tomhet.

Vad ska jag göra nu? Orkar jag göra något? Är det någon idé att börja på ett nytt projekt?

Just nu är jag inte alls sugen på att börja skriva någonting annat, men jag vet att det kommer att lossna. Jag orkar inte ens tänka på att sätta mig och dra upp ett nytt synopsis eller läsa in mig på ett nytt ämne. Jag måste hinna landa först, få bort känslan av att hjärnan är bedövad och i chock. Sedan är jag säker på att det kommer börja klia i fingrarna igen, och jag har ju faktiskt redan en idé som gror i huvudet om vad nästan skrivprojekt blir…